För att säkerställa ett tillräckligt totalutbud av bostäder krävs en grundläggande förändring i regleringen av byggandet och i styrningen av markanvändningen. I praktiken innebär en sådan förändring att man övergår från en faktisk begränsning av totalutbudet till att genuint främja utbudet. I detta perspektiv är den nuvarande regleringen klart ineffektiv, konstaterar Konkurrens- och konsumentverket i en utredning som offentliggjordes idag.
I ämbetsverkets utredning Tarjonnan tiellä – rakentamisen sääntely ja paradigmaattisen muutoksen tarve (”I vägen för utbudet – regleringen av byggandet och behovet av ett paradigmatiskt skifte”) (på finska) granskas behovet att utveckla regleringen av byggandet med tanke på att säkerställa ett tillräckligt totalutbud. Utredningen presenterar fyra centrala utvecklingsförslag i anslutning till detta.
1. Snabba upp behandlingen av detaljplaner och stärka markägarens initiativrätt
I anslutning till 58 § i markanvändnings- och bygglagen kunde det föreskrivas att kommunen, efter att en markägare har lämnat in ett initiativ om att utarbeta eller ändra en detaljplan, inom två månader från det att detaljplaneinitiativet har väckts ska besluta om åtgärder. Beslutar kommunen om att inleda utarbetandet eller ändrandet av en detaljplan med anledning av ett initiativ enligt den nya bestämmelsen, ska kommunen i sitt beslut presentera en målsatt tidsplan för utarbetandet eller ändrandet av detaljplanen.
2. Lättare planförfarande för ändringar av byggnaders användningsändamå
I anslutning till 66 § i markanvändnings- och bygglagen kunde det föreskrivas att en detaljplan i vissa specialfall kan ändras utan att bestämmelserna om programmet för deltagande och bedömning eller om myndigheternas samråd tillämpas. En förutsättning för förfarandet vore att det gäller en ändring av användningsändamålet för en kontorsbyggnad eller motsvarande lokal till bostadsanvändning och att byggandets totalvolym inte ökar betydligt i detaljplaneområdet.
3. Landskapsreformen och stärkandet av den strategiska styrningen av markanvändning
I samband med landskapsreformen måste man göra de ändringar i markanvändnings- och bygglagen som landskapsförvaltningen kräver. Samtidigt lönar det sig emellertid att sträva efter att stärka det allt mer strategiska greppet om styrningen av markanvändningen och att utveckla bedömningen av planläggningens ekonomiska effekter. På så sätt skulle landskapsförvaltningen och kommunerna ledas till att granska styrningen av markanvändningen både med tanke på regleringens nödvändighet och med tanke på de ekonomiska effekterna.
4. Snedvridna incitamentsstrukturer och behovet att utveckla fastighetsbeskattningen
Om kommunerna eller landskapen inte har incitament att växa snabbt, använder de inte sina metoder för att snabba upp planläggningen eller erbjuda tomter. Fastighetsskatten eller markanvändningsavgifter kunde utvecklas till bättre redskap för att finansiera kommunal tillväxt. Redskap som grundar sig på att man utnyttjar en prismekanism förvränger dessutom marknaden mindre än förbud eller bestämmelser.
Bland annat användningen av nämnda redskap för att främja totalutbudet kräver att vissa ekonomiska realiteter erkänns mer öppet än tidigare. Detta anknyter också till en mer omfattande diskussion om hur många olika och delvis motstridiga mål som kan inkluderas i en lag. Dessutom behövs en diskussion om vilka metoder som verkligen har effekt på snedvridna incitamentsstrukturer.
Att sörja för förutsättningarna för ett tillräckligt totalutbud är samtidigt den viktigaste förutsättningen för att det ska komma in nya aktörer i branschen eller för ett hot om det och därmed för ett större konkurrenstryck som kunde dämpa prisuppgången.
Mer information
Forskningschef Ari Ahonen, tfn 029 505 3368, e-post fornamn.efternamn@kkv.fi