I Konkurrens- och konsumentverkets (KKV) färska utredning Konkurrensverket som vägvisare för konkurrenspolitiken beskrivs det hur den inhemska konkurrenspolitiken har utstakats och hurdana ramvillkor som har påverkat konkurrenspolitikens utveckling. Utredningen betonar huvudsakligen Konkurrensverkets verksamhetsperiod 1988 – 2012. I början av år 2013 sammanslogs Konkurrensverket och Konsumentverket till Konkurrens- och Konsumentverket (KKV).
Ett drag i den finska konkurrenspolitikens utveckling har varit en successiv skärpning av konkurrenslagstiftningen, dess tillämpning jämte bötespåföljder. Innan år 1988 var monopol, karteller och allmän prisreglering förhärskande i Finlands ekonomi. Företagen var skyldiga att anmäla konkurrensbegränsningarna till konkurrensmyndigheten som registrerade dem. Många konkurrensbegränsningar lämnades utanför den rättsliga regleringen. Domar avkunnades knappast alls, trots att det hade varit möjligt att ådöma upp till ett års fängelsestraff för anbudskarteller. Även under en längre period efter ovan nämnda tidpunkt var konkurrensböter ett mycket lindrigt straff och gick allmänt under benämningen ”klubbavgifter”.
Horisontella karteller rivs upp
Konkurrensverket igångsatte år 1988, strax efter att det hade inrättats, ett kartellprojekt med syfte att avskaffa prissamarbetet mellan konkurrenter i branschorganisationerna. Även om karteller inte direkt hade förbjudits i lagstiftningen, hade kartellerna likväl i princip konstaterats missgynna allmänintresset.
Kartellprojektet har betraktats som en central milstolpe i Konkurrensverkets arbete, eftersom det ledde till att ett drygt hundratal branschorganisationer senast år 1993 avstod från sina prisrekommendationer. Konkurrensverket var före sin tid även vid en internationell jämförelse, eftersom man i många EU-medlemsstater först på 2000-talet efter påtryckningar från kommissionen började avveckla branschorganisationernas prisrekommendationer.
Tillsynen över företagsförvärv utvecklas
Keskos förvärv av Tuko har betraktats som en av de mest anmärkningsvärda episoderna i den finska konkurrenspolitikens historia. Kesko meddelade år 1996 att bolaget hade förvärvat aktiemajoriteten i Tuko Oy och fick genom senare gjorda affärer bestämmanderätt över en av sina mest betydande konkurrenter. Enligt då gällande lag om konkurrensbegränsningar hade Konkurrensverket inte behörighet att ingripa i företagsförvärv om vilka verket hade underrättats. Konkurrensverket bad emellertid Europeiska kommissionen undersöka huruvida företagskoncentrationen kunde godkännas utifrån det perspektiv EG:s konkurrensrätt har på frågan.
Europeiska kommissionen konstaterade i sitt beslut att företagsförvärvet skapar en sådan dominerande marknadsställning till följd av vilken en effektiv konkurrens på marknaden för minuthandel med dagligvaror och partihandel för avhämtning förhindrades i Finland. Kommissionen bestämde i februari 1997 att Kesko skulle sälja Tukos dagligvaruhandel.
Efter fallet förändrades atmosfären och företagen började förhålla sig mer seriöst till konkurrensfrågor. Företagen kom även oftare än förut att vända sig till Konkurrensverket för att få råd för sina arrangemang. År 1988 fogades bestämmelser om tillsyn över företagsförvärv till lagen om konkurrensbegränsningar.
Jätteböter som avskräckande exempel
Böter för konkurrensbrott har inte alltid varit av samma storleksordning som under den senaste tiden. År 2009 ålades asfaltbolagen av högsta förvaltningsdomstolen att som påföljdsavgifter för en asfaltkartell på riksnivå betala sammanlagt 82 miljoner euro. Likaså år 2009 dömdes skogsbolagen av marknadsdomstolen för en kartell vid upphandling av råvirke till 51 miljoner i påföljdsavgifter.
Den europeiska linje som man tillägnat sig gjorde gradvis kartellerna olönsamma även i Finland. I Finlands kartellpolitik inleddes en ny epok i och med att kännbara böter var av yttersta vikt i bekämpningen av kartellerna och fungerade på ett förebyggande sätt till förmån för konsumenterna.
Konkurrensverket som vägvisare för konkurrenspolitiken, Konkurrens- och konsumtionsverkets utredningar 4/2015 (på finska).