Karteller och andra horisontella konkurrensbegränsningar

I en priskartell kommer de sinsemellan konkurrerande företagen överens om produkternas eller tjänsternas priser eller prishöjningar. Utöver försäljningspriserna kan priskartellen innehålla avtal till exempel om  

• expeditionsavgifter eller andra tilläggstjänsters priser 
• minimi- eller rekommenderade priser 
• rabattprocenter eller maximibelopp för rabatter 
• garantivillkor, betalningstider eller andra icke-finansiella villkor. 

Förutom avtal är det även förbjudet att enbart utbyta information om företagens framtida priser.

I en marknadsfördelningskartell kommer företagen sinsemellan överens om hur marknadsområdena eller kunderna ska fördelas mellan dem. Avtalet kan gälla till exempel delning av geografiska områden eller kundgrupper. Till följd av en marknadsdelningskartell stiger priserna när de säljare som deltar i kartellen möter mindre konkurrens. Dessutom finns det färre alternativ för kunderna.

Exempel

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att Matkahuolto, bussföretagen och Linja-autoliitto i månadsskiftet augusti – september hade uppnått en enighet vars syfte var att utestänga de turer med trafiktillstånd som beviljats efter 23.6.2010 från Matkahuoltos tidtabells- och biljettförsäljningstjänster samt pakettjänster. Syftet med det förenhetligade förfaringssättet var att bibehålla marknaden hos de bussföretag som huvudsakligen trafikerade med stöd av övergångstidsavtal genom att förhindra eller försvåra för nya turer inom linjetrafiken att komma in på marknaden. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det var fråga om en i unionens domstols stadgade rättspraxis avsedd konkurrensbegränsning genom syfte som eftersträvade marknadsuppdelning. Högsta förvaltningsdomstolen påförde parterna påföljdsavgifter på sammanlagt cirka 9 miljoner euro.

En anbudskartell är en kartell som riktar sig till kommuner, ämbetsverk och andra upphandlande enheter som köper varor och tjänster genom offentlig upphandling. I en anbudskartell förväntar sig den upphandlande enheten att företagen lämnar självständiga anbud, men kartellmedlemmarna kommer sinsemellan överens om vem som vinner anbudstävlingen eller om de priser som offereras. Anbudskarteller höjer priserna på produkter och tjänster som skaffas med offentliga medel och är därmed skadliga för hela samhället.

Anbudskarteller har ofta drag av både priskarteller och marknadsdelningskarteller. KKV och konkurrensmyndigheterna i olika länder har utarbetat anvisningar om hur de upphandlande enheterna kan identifiera och förebygga anbudskarteller.

Exempel

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det åren 1994–2002 funnits en riksomfattande asfaltkartell i Finland som alla de största och viktigaste aktörerna i branschen hade deltagit i. Företagen konstaterades ha gjort sig skyldiga till en allvarlig, långvarig och omfattande marknadsdelning och anbudssamarbete som strider mot konkurrenslagen. Det handlade om en enhetlig kartell som bestod av flera separata delfaktorer och som syftade till att avskaffa konkurrensen på asfaltmarknaden. Företagen hade på förhand kommit överens om den regionala och kvantitativa fördelningen av asfalteringsarbeten som staten, kommunerna och enskilda lät utföra. Denna delning upprätthölls genom att man på förhand kom överens om de priser som erbjöds i anbudsförfarandet och genom att övervaka att den överenskomna prissättningen höll. Högsta förvaltningsdomstolen påförde parterna påföljdsavgifter på sammanlagt cirka 83 miljoner euro.

Konkurrerande företag får inte sinsemellan komma överens om till exempel produktionsmängder, investeringar eller ibruktagande av ny teknologi. Samarbete mellan konkurrenter kan dock vara tillåtet i fråga om produktion och teknik.

Exempel

I den lastbilskartell som Europeiska kommissionen behandlade ansågs bland annat att lastbilstillverkarna hade diskuterat vid vilka tidpunkter man skulle börja tillämpa tekniker som är förenliga med strängare utsläppsnormer. Diskussionerna mellan företagen syftade till att fördröja ibruktagandet av ny miljövänligare teknik och att överföra kostnaderna på kunderna. Kommissionen utfärdade böter på nästan tre miljarder euro i till företagen i kartellen.

Utöver försäljningspriserna är det också förbjudet att avtala om inköpspriser mellan konkurrenter. Också i inköpskarteller kan det vara förbjudet att enbart diskutera inköpspriser eller inköpsvillkor eller faktorer som påverkar priserna.

Exempel

Marknadsdomstolen ansåg att Andelslaget Metsäliitto, Stora Enso Abp och UPM-Kymmene Abp under åren 1997–2004 hade gjort sig skyldiga till nationellt, förbjudet prissamarbete och informationsutbyte vid anskaffning av råvirke. Skogsbolagens skogschefer hade bland annat träffat varandra regelbundet för att diskutera frågor som påverkar tillgången på råvirke och priset. Vid mötena hade man med hjälp av statistik granskat utvecklingen av inköpspriset på råvirke per skogscentralområde och virkesslag. Varje bolags pris hade jämförts med medelpriset eller priset i andra bolag. I diskussionerna fattades inga uttryckliga beslut, men man strävade efter att påverka den kommande prissättningen. Marknadsdomstolen påförde parterna påföljdsavgifter på sammanlagt 51 miljoner euro. UPM-Kymmene Abp befriades från påföljdsavgift eftersom bolaget avslöjade kartellen för Konkurrensverket.

Med horisontell konkurrensbegränsning avses ett förfarande som tillämpas av företag inom samma produktions- eller distributionsled och som syftar till att begränsa konkurrensen eller som leder till att konkurrensen begränsas. I praktiken är de företag som deltar i den horisontella konkurrensbegränsningen varandras konkurrenter eller potentiella konkurrenter i produktionen av produkten eller tjänsten. Kartellen är den allvarligaste formen av horisontella konkurrensbegränsningar.

När det i stället för kartell är fråga om annat samarbete mellan konkurrenterna, vars negativa effekter för konkurrensen inte är lika uppenbara, förutsätter en konkurrensrättslig bedömning av samarbetet en prövning av för- och nackdelarna med samarbetet. Varje företag ansvarar självt för att dess förfarande är lagenligt. I konkurrensbegränsningsärenden begränsas KKV:s behörighet till tillsyn över företagens verksamhet i efterhand, och KKV kan inte ge företagen ett föregripande avgörande om verksamhetens lagenlighet.

Företag som konkurrerar sinsemellan kan dela olika slags information i olika sammanhang. Informationsutbytet kan till exempel handla om statistikföring av produktionsmängder eller prisutvecklingen inom branschen. 

Informationsutbytet kan ha både positiva och negativa effekter på företagens inbördes konkurrens. Bedömningen av huruvida informationsutbytet är godtagbart grundar sig på en granskning av den aktuella marknaden samt av karaktären och formen på den information som byts. Det är skäl för företaget att noggrant bedöma om verksamheten är lagenlig innan informationsutbytet inleds, ifall parterna i informationsutbytet är konkurrerande företag. 

Vid utvärderingen av informationsutbytet granskas bland annat följande av marknadens egenskaper 

• Grad av centralisering: ju färre företag, desto mer sannolikt är det att informationsutbytet begränsar konkurrensen. 
• Transparens: Det är mer sannolikt att konkurrensen begränsas när företagen kan övervaka varandra bättre 
• Stabilitet: Det är mer sannolikt att konkurrensen begränsas när efterfrågan och utbudet förblir stabila 
• Symmetri: Det är mer sannolikt att konkurrensen begränsas när företagens kostnader, efterfrågan, marknadsandelar, produktsortiment och kapacitet är likartade 
• Produkternas eller tjänsternas komplexitet: Det är mer sannolikt att konkurrensen begränsas när marknadens produkter eller tjänster är enkla och jämförbara. 

I utvärderingen av informationsutbytet granskas bland annat följande gällande den utbytta informationens karaktär och form 

• Informationens ålder: Ju färskare informationen är, desto mer sannolikt är det att konkurrensen begränsas. Det mest skadliga för konkurrensen är att utbyta information om framtiden. 
• Informationens individualiserbarhet: Det är mer sannolikt att konkurrensen begränsas när man i den information som utbyts kan granska företagsspecifika uppgifter i stället för att informationen är samlad och uppgifter om enskilda företag har dolts. 
• Uppgifternas offentlighet: Konkurrensen begränsas knappast om alla även i övrigt har tillgång till den information som utbyts. 
• Informationsutbytets frekvens: Upprepat informationsutbyte ökar risken för att konkurrensen begränsas. 
• Offentlighet vid informationsutbyte: Det är mer sannolikt att konkurrensen begränsas när information endast utbyts mellan konkurrerande företag i stället för att informationen samtidigt är tillgänglig för kunder och potentiella konkurrenter. 
• Informationsutbytets omfattning: Det är mer sannolikt att konkurrensen begränsas när alla företag som är verksamma på samma marknad deltar i informationsutbytet. 

När företag som konkurrerar sinsemellan till exempel delar med sig av icke-offentliga uppgifter om sina framtida priser tolkar KKV förfarandet i praktiken som en kartell. 

I offentliga upphandlingar kan företag ibland överväga att i stället för självständiga anbud ge anbud tillsammans med ett eller flera företag. Ett gemensamt anbud kan vara lockande till exempel på grund av omfattningen på den helhet som ska ingå i anbudet jämfört med hela företagens resurser eller ekonomiska risker i anslutning till anbudsobjektet. Med tanke på konkurrenslagen är gemensamma anbud förknippade med risker när företag som erbjuder gemensamt konkurrerar med varandra. 

Gemensamma anbud är i princip förbjudna om de företag som deltar i det gemensamma erbjudandet skulle ha kunnat ge ett anbud på egen hand. Då minskar antalet anbudsgivare på grund av det gemensamma anbudet, vilket i allmänhet innebär mindre konkurrens och färre alternativ för köparen. De företag som deltar i det gemensamma anbudet kan dock motivera varför och hur det gemensamma anbudet är till nytta för den upphandlande enhet som begär anbud. 

Om inget av de företag som deltar i det gemensamma anbudet hade kunnat ge ett eget anbud, är ett gemensamt anbud i allmänhet tillåtet. Vid prövningen beaktas utöver företagens befintliga kapacitet även huruvida de skulle ha en rimlig möjlighet att utvidga kapaciteten om de vinner anbudstävlingen. Det är skäl att noggrant pröva om det gemensamma anbudet är lagenligt innan anbudet lämnas. 

Ett företag som deltar i en kartell kan under vissa förutsättningar bli helt befriad från påföljdsavgift eller få den nedsatt. Ett företag som deltagit i en kartell kan avslöja kartellen för konkurrensmyndigheten och samtidigt ansöka om befrielse från påföljdsavgifter (s.k. leniency-förfarande). Endast det första företaget som avslöjat kartellen kan befrias från påföljdsavgiften. Ansökan om befrielse från påföljdsavgift kan göras antingen 

• innan myndigheten känner till kartellen eller 
• efter det att konkurrensmyndigheten har förrättat inspektioner av eventuella karteller i de misstänkta företagens lokaler. 

Endast ett företag som deltagit i kartellen kan ansöka om befrielse från påföljdsavgiften. Privatpersoner och andra företag än de som deltagit i kartellen kan tipsa KKV om sina kartellmisstankar.

KKV får årligen hundratals tips som är till nytta i uppföljningen av marknaden. I kartellfall kommer värdefulla tips särskilt från kartellens kunder, företagsanställda och myndigheter som gör upphandlingar.

KKV önskar ta emot tips i första hand via tipsblanketten. Du kan också skicka en anonym kontakt. Kontaktuppgifter i samband med tipset förbättrar avsevärt möjligheterna att tipset leder till undersökning. De inlämnade tipsen behandlas konfidentiellt.

På basis av tips eller en ansökan om befrielse från påföljdsavgift inleder KKV utredningen av misstanken om kartell. Vid misstanke om kartell är KKV:s första åtgärd i allmänhet att inspektera de lokaler där de misstänkta företagen driver verksamhet. KKV gör inspektionerna oanmäld. På så sätt kan misstänkta företag inte göra sig av med bevismaterial. 

Vid inspektionen kan KKV:s tjänstemän 

• begära tillträde till alla affärslokaler 
• undersöka allt material i anslutning till misstanke om karteller oberoende av lagringsform eller -medium 
• ta kopior av material som kan ha betydelse för utredningen av misstanke om kartell 
• begära muntliga utredningar av företagets anställda och spara svaren 
• försegla affärslokaler eller material under granskningen 
• be om handräckning av polisen. 

Sedan juni 2019 har KKV haft rätt att undersöka företagsmaterial i elektronisk form i sina egna lokaler. Det företag som är föremål för inspektion har alltid rätt att följa KKV:s utredning och tillkalla ett juridiskt biträde. 

Utöver inspektionerna är övriga utredningsmetoder 

• skriftliga begäranden om utredning av företag som är föremål för undersökning och andra relevanta företag och myndigheter 
• utredning av marknadsförhållandena genom enkätundersökningar 
• muntliga höranden av nyckelpersoner. 

Under en kartellundersökning undersöker KKV bevismaterial som samlats in genom inspektioner och skaffar tilläggsutredningar på basis av detta. Parterna reserveras tillfälle att framföra sina åsikter om allt material som verket samlat in. En omfattande kartellundersökning pågår vanligtvis i 2–3 år.

I kartellfall föreslår KKV i allmänhet för marknadsdomstolen att påföljdsavgifter ska påföras de företag som deltagit i kartellen. Påföljdsavgifterna får vara högst 10 procent av varje företags omsättning. 

Utredningen av en konkurrensbegränsning kan också sluta med att de åtaganden som företagen lagts fram bekräftas eller att KKV meddelar ett förbudsbeslut. I kartellfall föreslår KKV dock i praktiken nästan alltid påföljdsavgifter, eftersom karteller är den allvarligaste formen av konkurrensbegränsning. 

Om det inte finns bevis på en kartell avslutar KKV behandlingen av ärendet med ett beslut eller en promemoria.