Betalning och fakturor

(2008, granskad 2010, för betaltjänstlagens del 2018, 2023 tillagd sektion 4.1 Framläggande av betalningssätt på nätet)

Spelreglerna i den här linjedragningen är allmänna och berör ursprungligen all betalningstrafik, där konsumenten betalar ett företag eller ett företag debiterar konsumenten. Vi rekommenderar att principen också tillämpas på fakturor eller betalningar av kommuner eller övriga offentliga samfund. Linjedragningen grundar sig på lagstiftning, konsumentombudsmannens ställningstaganden och konsumenttvistenämndens beslut.

Principerna kan tillämpas på alla betalningssätt. I denna linjedragning behandlas dock inte de specifika frågor som gäller betalning med mobiltelefon. Det finns bland annat separata förordningar om betalningar och fakturor som gäller tele-, el- och försäkringsbolag. Betalning av kredit kännetecknas också av egna särdrag. God indrivningssed, följderna av försenade betalningar och dröjsmål beskrivs i konsumentombudsmannens linjedragning ”God sed vid indrivning av konsumentfördringar”. Dröjsmålsräntan behandlas i stället i den här anvisningen.

Innehåll

Grundprinciperna för betalning
Förskottsbetalning
Konsumenten har rätt att få kvitto
Betalningssätt
4.1 Framläggande av betalningssätt på nätet
4.2 Kontant betalning
4.3 Betalkort
4.4 Direktdebitering
4.5 Betala som kontogirering
4.6 Elektronisk faktura
4.7 Köpa på kredit
4.8 Betalning via en betalningsinitieringstjänst
4.9 Tilläggsavgifter vid användningen av vissa betalningsinstrument eller betalningssätt
4.10 Rabatt då man använder ett visst betalningssätt
Faktura
5.1 Faktureringstillägg
5.2 Fakturan bör sändas i tid
5.3 Faktura för återbetalning av kredit
5.4 Om fakturan inte har kommit fram eller innehåller fel
5.5 Betalning av faktura
5.6 Möjlighet att kontrollera en faktura
5.7 Att betala till rätt adress
5.8 Fel vid betalning
5.9 Försenad betalning
Dröjsmålsränta
6.1 Dröjsmålsräntans belopp
6.2 Befrielse från dröjsmålsränta och jämkning av ränta

1. Grundprinciperna för betalning

Faktureraren avgör på vilka sätt han mottar betalningarna. De alternativ som står till buds får dock inte ur konsumenternas synpunkt vara oskäliga.

Ett fungerande konsumtionssamhälle förutsätter att konsumenterna i praktiken bör kunna använda olika betalningssätt utan onödiga begränsningar. Särskilt då det gäller utbudet av nödvändiga tjänster betonas också utgångspunkten att alla befolkningsgrupper bör ha möjlighet att utföra en betalning utan att de därigenom utan grund hamnar i en oskäligt ojämlik ställning som konsumenter. Detta gäller både möjligheten att kunna utnyttja olika betalningsmedel samt att använda dem i olika situationer.

I ett bankanknutet samhälle är det nödvändigt att säkerställa möjligheten att använda betalningstjänster i form av grundläggande kontobaserade banktjänster. Enligt kreditinstitutslagen (Kreditinstitutslag 15 kap. 6 §) ska en inlåningsbank tillhandahålla konsumenter som lagligen är bosatta i en EES-stat betalkonto med grundläggande funktioner i euro och tillhörande betaltjänster. Från den första januari 2017 hör även nätbankskoder till grundläggande banktjänster. En inlåningsbank kan vägra att öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner och att tillhandahålla betaltjänster i anslutning till kontot med stöd av lagar om bekämpande av penningtvätt och terrorism. Till exempel en betalningsanmärkning får med andra ord inte utgöra ett hinder för att få grundläggande banktjänster. De avgifter som tas ut hos konsumenterna för grundläggande banktjänster ska vara rimliga och motsvara inlåningsbankens faktiska kostnader för tjänsterna. Kreditinstitut ska också i rimlig mån anpassa tillhandahållandet av grundläggande banktjänster så att de lämpar sig för funktionsnedsatta och äldre.

Ett betalkort som är kopplat till ett bankkonto ska vara av den typ att konsumenten med kortet kan utföra de betalningar som behövs i ett modernt samhälle. Ett debitkort är ett sådant kort. Även till exempel Visa Electron kan anses vara tillräckligt, om dess effektiva användbarhet är jämställt med ett traditionellt bankkort.

Särskilt då det gäller nödvändighetstjänster bör det finnas flera olika betalningsalternativ. Nödvändighetstjänster (t.ex. el, vatten, värme och telefon) är nödvändiga tjänster för alla medborgare, utan vilka man i praktiken inte klarar sig. Konsumenten har inget egentligt alternativ, vare sig han använder sig av nödvändighetstjänster eller inte. Därför finns det förordningar för de företag som erbjuder nödvändighetstjänster med vilka man säkerställer att alla har tillgång till tjänsterna.

Betalningssätt för nödvändighetstjänster bedöms också ur denna synvinkel. Betalningssättet för en sådan tjänst får inte vara sådant att det i praktiken i onödigt hög grad försvårar utnyttjandet av tjänsten. Man kan till exempel inte neka konsumenterna att använda ett i omfattande utsträckning använt betalningssätt.

Man bör också beakta särskilda befolkningsgrupper, såsom äldre personer, vilka eventuellt inte har lärt sig använda de allra nyaste betalningssätten. Därför rekommenderas att man också erbjuder traditionella betalningssätt, särskilt då det gäller nödvändighetstjänster. Om man erbjuder en kund som inte använder betalkort en faktura som inkluderar faktureringsavgift, kan situationen uppfattas som oskälig. I den uppdaterade lagstiftningen, såsom i lagen om taxitrafik (Lag om taxitrafik 17 §), har man särskilt säkerställt konsumentens rättighet att betala kontant eller med de allmännaste kredit- och betalkorten.

Betalning och fakturor är en central del av köpavtalet mellan konsumenten och näringsidkaren. Därför bör man avtala om villkoren för dessa lika noggrant som då det gäller övriga köpvillkor. Samma principer för allmänna ändringar av avtalsvillkor gäller både för dessa och för övriga villkor. Man bör särskilt komma ihåg att den ena parten i allmänhet inte ensidigt kan ändra avtalsvillkoren under avtalsperioden.

2. Förskottsbetalning

Principen för prestationernas samtidighet är grunden för hur man bedömer sakenligheten inom konsumenthandeln och de betalningsalternativ som erbjuds då det gäller tidpunkt. Om köparen betalar köpesumman i förskott går han i avtalet miste om sitt viktigaste rättsskydd, dvs. rätten att vägra betala i felsituationer eller vid fördröjd leverans. Dessutom är det ofta svårt att erhålla en återbetalning i de fall då försäljaren konstaterats insolvent. Kravet på förskottsbetalning är i grunden ett oskäligt villkor i konsumenthandeln såvida det inte finns ett särskilt, välgrundat skäl för förfarandet. Man kan inte använda det enbart för säkerhets skull.

Storleken av det belopp som bör betalas i förskott har en central betydelse vid bedömningen av betalningssätt: ju dyrare avtal det gäller, desto större är risken för den konsument som betalat i förskott och desto mer kritiskt förhåller man sig till bruket av avtalsvillkor. Också i välgrundade situationer som gäller förskottsbetalningar bör försäljaren i regel som täcknig för stora förskottsbetalningar ställa en säkerhet. Detsamma gäller för situationer där man kräver förskottsbetalning långt före försäljarens leveransdatum. Då det gäller paketresor, liksom också huspaket och större konsumententreprenader, finns i lagen direkt fastställt skyldighet att ställa säkerhet för förskottsbetalning.

Då det gäller betalningstidpunkt och den relaterade riskfördelningen mellan köpare och försäljare finns det ofta också andra alternativ än att hela beloppet betalas som förskott. Ofta är det tillräckligt att använda sig av handpenning. Då det gäller långvariga avtal kan priset ofta indelas i flera rater och på så sätt dessutom binda försäljaren till att följa avtalet.

Då det gäller varaktiga avtal minskar en flexibel uppsägningsmöjlighet under en giltig period risken för konsumenterna vad gäller förskottsbetalning: till exempel då det gäller tidningsprenumerationer kan konsumenten avbryta prenumerationen och återfå de prenumerationsavgifter han redan betalat för de tidningar som är avbokade. Den huvudsakliga regeln gällande försäkringar är att försäkringstagaren har rätt att häva avtalet, också under pågående avtalsperiod, och återfå betalningarna för slutet av perioden.

Också i de fall en begäran om förskottsbetalning är välbefogad bör man se till att det finns fungerande system för gottgörelse av förskott såvida betalningen i sin helhet eller enbart delvis måste återbetalas till kon- sumenten.

3. Konsumenten har rätt att få kvitto

Konsumentfordringarna preskriberas i regel efter tre år. Konsumenten bör i alla fall under den tiden ha en möjlighet att påvisa att han utfört rätt betalning och i tid. Därför bör han få ett kvitto eller ett annat bevis på utförd betalning. Betalningsbeviset bör vara sådant att det också i praktiken kan bevaras under tre års tid.

Kvittot bör omfatta tillräcklig information om den betalning konsumenten gjort så att konsumenten kan kontrollera betalningens riktighet och, å andra sidan, bevisa att han betalt en specificerad fordran.

Se även lagen om skyldighet att erbjuda kvitto vid kontantförsäljning.

4. Betalningssätt

En konsument kan utnyttja flera betalningssätt och betalningsmedel. Dessa kan t.ex. vara kontantbetalning, kontanter, olika betalkort, elektronisk betalning, girering, direktdebitering och nätbetalning. Betalningssätten utvecklas och förnyas kontinuerligt. T.ex. det europeiska SEPA-projektet (Single Euro Payments Area) standardiserar betalningssätt inom Europa. Det kan finnas skillnader banker emellan vilka betalningssätt som erbjuds.

4.1 Framläggande av betalningssätt på nätet

Betalningssätt ska presenteras för konsumenterna på nätet i en viss ordning i samband med att man ingår avtal från och med den 1 oktober 2023 (KSL 6 kap. 12 b §). Till exempel får man inte erbjuda ett betalningssätt som innehåller kredittagning eller annat betalningsanstånd som primärt alternativ.

Betalningssätten skall man ange i följande ordning:

Betalningssätt som inte innehåller möjlighet att ansöka om eller använda kredit eller få annat betalningsanstånd. Sådana är till exempel nätbetalning, debit-kort eller Visa Electron-kort eller motions- och kulturförmåner.
Betalningssätt som kan ge möjlighet att ansöka om eller använda kredit eller få annat betalningsanstånd. Sådana är till exempel kombinationskort med debit- och credit-egenskaper samt betalningsapplikationer till vilka konsumenten kan koppla debit- eller credit-kortets nummer.
Betalningssätt som innebär ansökan om eller användning av kredit eller annat betalningsanstånd. Sådana är till exempel ingående av kreditavtal, användning av betaltids- eller kreditkort samt betalning med faktura eller betalningsapplikation, vilket innebär användning av kredit.

Något betalningssätt får inte ställas in som standardval. Konsumenten väljer betalningssätt utan automatiskt standardval i samband med varje avtal, så betalningssättet får inte ställas in som standardval ens på basis av konsumentens tidigare köp.

Om betaltjänstleverantören, kreditgivaren eller någon annan näringsidkare har kunnat påverka hur betalningssätten presenteras, gäller skyldigheten även aktören i fråga att presentera betalningssätten i lagenlig ordning.

4.2 Kontant betalning

I lagstiftningen finns inte någon bestämmelse som tvingar någon att ta emot en betalning med kontanter. Om man erbjuder konsumenten en möjlighet att betala med kontoöverföring i enlighet med de grundläggande banktjänsterna, dvs. med ett kort som är tillgängligt för alla och som är kopplat till ett bankkonto kan detta vanligtvis anses som ett alternativ till kontant betalning. Enligt kommissionens rekommendation (2010/191/EU) bör kontanter godkännas som betalningsmedel. Enligt rekommendationen kan en näringsidkare vägra att ta emot kontanter av motiverat skäl, exempelvis om näringsidkaren inte har växel.

Att betala kontant anses ännu som det grundläggande betalningssättet. Om affären varken godkänner kontant betalning eller bankkort, bör man särskilt informera om detta redan vid marknadsföringen.

Kortbetalningar har lyft fram frågor som bl.a. gäller försäljarens skyldighet att ta emot sedlar och mynt. Det kan vara oöverkomligt för betalningsmottagaren att ta emot antingen stora mängder mynt eller sedlar av alltför höga valörer. På basis av den s.k. Euroförordningen (EG 974/98 artikel 11) behöver man inte godkänna fler än 50 metallmynt. Om betalningsmottagaren godkänner kontant betalning, men begränsar antalet godkända kontanta medel bör begränsningarna klart och tydligt anges före köpet. Konsumentombudsmannen har gett en rekommendation om att i de fall affären till exempel inte godkänner mynt av valören 1 och 2 cent, bör detta anges redan vid affärens ytterdörr. Enligt kommissionens rekommendation bör även mynten på 1 och 2 cent accepteras som betalningsmedel.

4.3 Betalkort

Konsumenterna har till sitt förfogande olika kort som kan utnyttjas vid betalningar; bankkort, betaltidskort och egentliga kreditkort. På grund av att ett bankkort anses som ett basbetalningsmedel måste affären klart och entydigt på förhand meddela om man inte accepterar bankkort. Vad gäller övriga kort måste man ange vilka kort som godkänns, till exempel med dekaler på affärens dörr och vid kassan.

Övergången till chipkort ändrar endast den mekaniska delen av kortbetalningar. Om kortet är ett kombinationskort bestående av både kredit- och bankkort, måste kortanvändaren vid kassan välja om han vill betala direkt från bankkontot, dvs. använda kortet som bankkort, eller om han vill utnyttja kreditalternativet. Denna valmöjlighet måste klart och entydigt meddelas konsumenterna. Man får inte ställa frågan på ett sådant sätt att konsumenten ofrivilligt och av misstag väljer kreditalternativet.

Det är betalningsmottagarens skyldighet att se till att man ur konsumentens synpunkt vid betalningsarrangemangen beaktat betalningssäkerheten i tillräckligt hög grad. Vid betalning med chipkort bör detta säkerställas med ett tillräckligt bra insynsskydd. Man måste också säkra konsumentens möjlighet att ange sin säkerhetskod på ett sådant sätt att utomstående inte kan se den.

4.4 Direktdebitering

Om fakturan betalas som direktdebitering har betalaren gett fullmakt åt faktureraren att debitera fakturor direkt från betalarens bankkonto på förfallodagen. Betalaren är skyldig att se till att det senast en dag före förfallodagen finns tillräckliga medel på bankkontot.

För fakturor som debiteras som direktdebitering ska ett förhandsmeddelande skickas till betalaren i enlighet med villkoren för direktdebitering. Det är även möjligt att komma överens om ett förhandsmeddelande som skickas årsvis till exempel för upprepade betalningar med ett standardbelopp.)

Bestämmelser om konsumentens rätt till återbetalning av banken finns i betaltjänstlagens 79 och 80 §.

4.5 Betala som kontogirering bl.a. via nätbank eller betalautomat

Vid girering styrs betalningen till mottagarens konto på basis av kontonumret. Konsumenten bör få tillräckligt med information för att kunna utföra betalningen korrekt. Detta gäller särskilt vid utlandsbetalningar, där ett felval lätt orsakar betydande tilläggskostnader. Banken bör till exempel berätta om skillnaderna mellan en s.k. EU-betalning och annan utlandsbetalning så klart och entydigt att konsumenten enkelt kan hitta det betalningsalternativ som passar honom bäst.

För att minska antalet fel en betalare kan göra har bl.a. betalautomater och nätbanker försetts med kontrollmetoder, där betalaren på skärmen får ett meddelande att det kontonummer eller den referens betalaren an- gett inte motsvarar de övriga uppgifterna på fakturan. Sådana försiktighetsåtgärder är alltid att rekommendera då det är möjligt.

4.6 Elektronisk faktura, nätfaktura, Finvoice, e-räkning mm.

Konsumenterna erbjuds vid sidan av s.k. traditionella betalningsalternativ möjlighet att använda nya betaltjänster i takt med att informationssamhället utvecklas. De principer som nämns i denna linjedragning gäller också dem i den mån de kan tillämpas.

Vid betalning som grundar sig på en faktura kan företaget erbjuda konsumenten olika metoder att både ta emot och betala fakturan. Särskilt de nya elektroniska handlingssätten och deras terminologi (t.ex. elektro- nisk faktura, e-räkning, nätfaktura, e-postfaktura) har förvirrat konsumenterna och orsakat dröjsmål med betalningar. Grundtanken bakom en elektronisk faktura är att fakturan skickas och betalas utan att den skrivs ut på papper. En nätfaktura skickas till den tjänst som kunden valt och från tjänsten är det möjligt att betala fakturan direkt i nätbanken. Därför är till exempel en faktura som skickats i form av en bilaga med e-post och som betalas på samma sätt som en pappersfaktura, inte en elektronisk faktura.

Företagaren bör vara mycket noggrann då han tar nya fakturerings- och betalningsmetoder i bruk. Man bör tydligt avtala med konsumenten om den faktureringsmetod som skall användas och man bör meddela kon- sumenten om de olika alternativen för betalning. Om till exempel konsumenten vid köptillfället uppger sin e- postadress är detta inte en tillräcklig orsak att skicka honom en faktura med e-post, utan man bör särskilt komma överens om en sådan faktureringsmetod. Då man erbjuder elektroniska fakturor bör man komma ihåg att det på marknaden finns olika tjänster då det gäller att ta emot och förvara sådana fakturor. Konsumenten är nödvändigtvis inte intresserad av det elektroniska alternativet om fakturan inte skickas till samma adress som hans övriga elektroniska fakturor.

Den allmänna principen att systemupprätthållaren ansvarar för att systemet fungerar gäller också för elektroniska fakturor och elektroniska betalningssystem. Om ett system erbjuds till konsumenterna bör det vad gäller funktionerna vara på en allmänt tillförlitlig nivå. Dessutom måste företaget på ett sakenligt sätt kunna korrigera felsituationer.

4.7 Köpa på kredit

Konsumtionsnyttigheter erbjuds också på kredit antingen som kredit beviljad av försäljaren eller beviljad av en utomstående finansiär. Kreditköp är med tanke på konsumentens ekonomiska säkerhet ett avtal av stor betydelse. Därför bör konsumenten noggrannare överväga köpet i de fall han eller hon ingår ett kreditavtal i stället för att betala kontant.

Då det gäller utbudet av nödvändighetstjänster får kredit inte vara det enda tillgängliga betalningssättet, eftersom villkoret på ett oskäligt sätt skulle begränsa tillgången till konsumtionsnyttigheter. De konsu- menter som inte är kreditvärdiga skulle helt och hållet bli utan nödvändighetstjänster. Också då det gäller andra än nödvändighetstjänster kan kredit som enda betalningsalternativ oskäligt begränsa konsumenternas möjligheter att ingå avtal. Om det på marknaden för en viss konsumtionsnyttighet inte finns tillräckligt med alternativa utbud, där man till exempel godkänner bankkort eller girering som betalningssätt, kan kredit som enda betalningssätt utgöra ett oskäligt avtalsvillkor (Konsumentskyddslag 3 kap 1 §).

Om det enda betalningssätt försäljaren godkänner är kredit, bör försäljaren på ett klart och entydigt sätt meddela detta i sin marknadsföring, men ändå så att krediten inte betonas mer än den övriga reklamen. I enlighet med konsumentskyddslagen får beviljandet av konsumentkredit inte användas som huvudsaklig marknadsföringsmetod vid marknadsföring av konsumtionsnyttigheter5. Marknadsföringen av konsumentkredit får alltså inte betonas mer i marknadsföringen än varor eller tjänster. Konsumenten bör dock redan utgående från marknadsföringen kunna avgöra om han eller hon vill ingå ett kreditavtal eller om han väljer en annan affär.

I vissa situationer kan det, på grund av särskilda risker, vara befogat för näringsidkaren att kräva kreditkort. Detta gäller till exempel vid biluthyrning eller vid uthyrning av hotellrum, då näringsidkaren låter konsumenten använda hans eller hennes egendom. Å andra sidan är konsumenter skyddade i och med betaltjänstlagen, eftersom betalaren kan kräva återbetalning av banken. Kravet på återbetalning är möjligt om beloppet av betalningstransaktionen inte exakt framgår av det samtycke som betalaren gett, och överstiger det belopp som betalaren rimligen kunde ha förväntat sig (Betaltjänstlagen 79 §).

4.8 Betalning via en betalningsinitieringstjänst

Med betalningsinitieringstjänst avses en tjänst som tillhandahålls av en utomstående tjänsteleverantör som på konsumentens begäran initierar en betalningstransaktion från ett konto som tillhandahålls av en annan tjänsteleverantör som exempelvis en bank. På så sätt är det möjligt för betalaren att betala sitt inköp direkt från sitt bankkonto.

4.9 Tilläggsavgifter vid användningen av vissa betalningsinstrument eller betalningssätt

I vissa fall kan en tilläggsavgift debiteras av kunden för användningen av ett betalningsinstrument eller betalningssätt. Den avgift som tas ut av konsumenten ska dock alltid vara rimlig och den får inte överskrida betalningsmottagarens faktiska kostnader. (betaltjänstlagen 60 § 2 mom.)

Betalningsmottagaren får inte ta ut någon avgift för användningen av sådana betalningsinstrument vars förmedlingsavgifter regleras i II kapitlet i den så kallade förmedlingsavgiftsförordningen (EU) 2015/751. För nuvarande betalningspraxis innebär detta att betalningsmottagaren inte får ta ut en avgift för användningen av de vanligaste betalkorten hos konsumenter som Visa och Mastercard kort, eftersom det gäller den fyrpartsbetalningsordning som avses i förmedlingsavgiftsförordningen. (betaltjänstlagen 46 § 2 mom.) (Se Avgörandet C-304/16 från Europeiska unionens domstol)

Betalningsmottagaren får inte heller ta ut en tilläggsavgift av konsumenten när betalningen görs som en SEPA-kontoöverföring eller -direktdebitering i enlighet med den så kallade SEPA-förordningen (EU) 260/2012. I dessa fall är både betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör etablerad i Europeiska unionen, eller så är den enda betaltjänstleverantören som deltar i betalningstransaktionen etablerad i EU-området. (betaltjänstlagen 46 § 2 mom.)

Om företaget debiterar en tilläggsavgift av sina kunder för användningen av vissa andra betalningssätt än de ovan nämnda som avses i betaltjänstlagens 46 §, ska konsumenten erbjudas minst ett annat allmänt betalningsalternativ utan tilläggsavgift (Se punkt 5.1 Faktureringstillägg).

4.10 Rabatt då man använder ett visst betalningssätt

Företaget kan ge rabatt till konsumenten utgående från det betalningssätt han väljer. Om konsumenten till exempel erbjuds möjligheten att betala antingen ett engångsbelopp eller i rater, kan totalbeloppet för den som betalar hela summan genast bli lägre än för den som betalar i rater. På detta sätt kan också konsumenten göra en kostnadsbesparing. Den allt allmännare elektroniska faktureringen kan ge upphov till motsvarande besparing, varvid den konsument som valt det här betalningssättet kan beviljas rabatt på den debiterade totalsumman.

Det är dock inte alltid lämpligt att erbjuda rabatt. Man får inte genom att erbjuda rabatt påverka konsumentens möjligheter att göra ett sakenligt köpbeslut. Därför får man inte i samband med kreditbetalningar erbjuda rabatt jämfört med kontant betalning. Det skulle på ett osakligt sätt locka konsumenten att ansöka om kredit. . (Konsumentskyddslagen 7 kap. 13 § och RP 24/2010 rd)

Direktdebitering som grund för prisförmånen är problematisk på grund av att man på detta sätt ofta binder kunden till ett långvarigt avtal. Om man till exempel i samband med ett avtal om direktdebitering erbjuder den första månaden gratis betyder det ofta en uppbindning för minst ett år. Ett lägre månadspris vid direktdebitering kan igen betyda att kunden krävs på tilläggsavgifter för de erhållna direktdebiteringsrabatterna om han vill häva avtalet om direktdebitering.

5. Faktura

De uppgifter som anges på fakturan bör vara klara och entydiga. Enligt lagen bör fordringsägarens faktura vara så tydlig att fordringen kan betalas.

Av fakturan bör bl.a. framgå

det belopp som skall betalas
betalningstidpunkt, dvs. förfallodag
fordringsgrunden, tillräckligt noggrant specificerad. Av fakturan bör klart och entydigt framgå vad man fakturerar.
kontaktuppgifter om konsumenten vill ta kontakt
uppgifter om dröjsmålsföljder, såsom avgift för betalningspåminnelse.

Fakturan med bilagor bör vara skriven så att konsumenten utan problem förstår att det gäller en faktura som han eller hon skall betala. Man får inte presentera ett erbjudande så att konsumenten av misstag tror att det gäller en faktura som han eller hon skall betala. En utsänd faktura får inte vara sådan att den kan misstas för en direktreklam.

5.1 Faktureringstillägg

Faktureringstillägg kan endast debiteras i de fall då konsumenten väljer ett betalningssätt som avviker från det normala; till exempel då konsumenten, i stället för att betala kontant, väljer att få en faktura med posten. Debitering av faktureringstillägg förutsätter att man erbjudit konsumenten minst ett annat avgiftsfritt, allmänt betalningsalternativ. Dessutom bör man redan vid köptillfället eller då varan beställs, avtala med kunden om faktureringstillägget. Om betalningsmottagaren inte erbjuder ett verkligt avgiftsfritt betalningsalternativ kan han inte heller debitera faktureringstillägg.

Då det gäller fortlöpande avtal är huvudregeln att företaget debiterar konsumenten med avtalade intervaller i enlighet med de faktureringsperioder man kommit överens om. Faktureringen är då företagets allmänna betalningssätt och därför kan man inte debitera ett separat faktureringstillägg, utan kostnaden bör beaktas redan vid prissättningen av konsumtionsnyttigheterna Till exempel kan man inte betala en kreditkortsfaktura utan att faktureraren skickat en räkning för ifrågavarande period. Därför kan man inte heller debitera fakturerings- tillägg för kreditkortsfakturor (pappersfaktura, se KKO 2016:49).

Faktureringstillägget bör baseras på verkliga kostnader och får inte bli en oskäligt stor. Dessutom bör man bedöma skäligheten i euro, eftersom kostnader för utarbetandet av fakturan oftast inte är beroende av det fakturerade beloppet.

För s.k. extra faktureringsavgifter för små inköp gäller samma principer som för övriga faktureringstillägg. Bankerna bör erbjuda konsumenterna lagstadgade basbanktjänster till ett skäligt pris. Då konsumenten betalar sina räkningar kan han eller hon bli tvungen att erlägga engångs- eller månatliga avgifter i enlighet med bankens tariffer. Sådana avgifter anses inte som faktureringstillägg.

5.2 Fakturan bör sändas i tid

Företaget bör följa upp sin fakturering så att fakturorna skickas till konsumenterna i tillräckligt god tid före förfallodagen. Konsumenten bör ha tid att kontrollera att fakturan är riktig och ha tid att meddela om an- märkningar till faktureraren. Fakturorna bör skickas till konsumenten så, att det från sändningsdatum till förfallodag är minst två veckor. Av välgrundade orsaker kan den här tiden i undantagsfall vara kortare. En motiverad orsak är till exempel att en faktura för s.k. sista minuten resor bör betalas inom ett snabbare tidsintervall.

I lagen om indrivning av fordringar (513/1999) fastställs att man av en gäldenär enbart får kräva fordringsavgift för en betalningspåminnelse om man senast inom 14 dagar före förfallodatum skickat gäldenären en faktura eller annat meddelande om förfallodatum och att det förflutit minst 14 dagar från förfallodatum innan man skickat betalningspåminnelsen.

Fordringsägaren får inte dröja med att skicka fakturan eftersom konsumenten lätt skall kunna känna igen en faktura och dess faktureringsgrunder. Detta gäller också de situationer då man hävt ett avtal, t.ex. då man sagt upp ett telefonabonnemang och den sluträkning som följer av detta. Konsumentfordringar preskriberas i allmänhet efter tre år. Äldre fordringar kan man alltså i allmänhet inte kräva av konsumenterna.

Faktureraren bör iaktta noggrannhet då det gäller att hantera och skicka ut fakturor. Man kan förvänta sig att ett företag som ofta skickar fakturor noggrannare säkerställer att faktureringssystemet fungerar och är effek- tivt än när det gäller företag som mera sällan skickar fakturor.

Felorsaken inverkar också på bedömningen av noggrannheten. Trots att ett större företag fäst extra uppmärksamhet vid sitt faktureringssystem kan det finnas en felmekanism som är svår att upptäcka och som kanske framträder efter en längre tid. Å andra sidan kan ett mindre företag först vid revisionen upptäcka en enskild fordran.

Om företaget, först efter en längre tid efter att fordran uppstått, fakturerar den, kan det utgöra ett problem att påvisa att skulden verkligen uppstått och att fakturan fortfarande är obetald. I sådana fall bör fordringsägaren vara beredd på att presentera en förklaring på detta, till exempel med hjälp av bokföringsmaterial.

5.3 Faktura för återbetalning av kredit

Konsumenterna erbjuds olika kort med kreditegenskaper med vilka de kan utnyttja antingen en räntefri betalningstid eller kredit med ränta. Då man ingår ett avtal bör man klart och entydigt avtala med konsumenten på vilket sätt krediten återbetalas. Om man till exempel har avtalat om att det på den faktura som skickas till konsumenten anges den månatliga minimiamorteringen, bör det framgå så tydligt av fakturan att konsumen- ten inte kan missförstå saken och tro att den angivna summan täcker hela skuldbeloppet.

Ofta kan konsumenten, då han får fakturan, välja om han vill betala hela skuldbeloppet eller om han vill använda sig av kortets egentliga kreditegenskaper. För att konsumenten inte av misstag, istället för av fri vilja,skulle välja att använda kredit med ränta bör näringsidkaren i fakturan tydligt också meddela vad betalning av på förhand angivna rater innebär. Fakturan får inte presenteras så, att konsumenten tror att den summa som anges täcker hela skuldbeloppet om det i praktiken kvarstår en skuld för vilken man uppbär ränta.

5.4 Om fakturan inte har kommit fram eller innehåller fel

Om en konsument meddelar företaget att fakturan är fel och/eller produkten är fel bör företaget utreda sakligheten i de anmärkningar som inlämnats och på eget initiativ korrigera felen. Företaget får inte ta till åtgärder för indrivning förrän anmärkningarnas riktighet har klarlagts.

Den här principen gäller också de situationer då konsumenten meddelar att han eller hon inte överhuvudtaget fått en faktura eller att fakturan inte anlänt i tid. Företaget bör ge en förklaring om att fakturan sänts i tid och till rätt adress. Ett sådant fall där en utskickad faktura inte har kommit fram till konsumenten måste avgöras på basis av det enskilda fallets omständigheter.

Om konsumenten endast har bestridit en del av fakturan bör han på förfallodatum erlägga den obestridliga delen. Om resultatet av utredningen är att konsumenten gjort en ogrundad anmärkning är konsumenten skyldig att betala fakturan på förfallodagen, såvida man inte kommer överens om annat datum.

5.5 Betalning av faktura

Konsumenten bör betala en faktura senast på den förfallodag som antecknats på fakturan. I konsumentskyddslagen (KSL 5 kap 24 §) finns fastställt att betalning anses utförd den dag banken eller posten har godkänt en kor- rekt betalningsanmodan av köparen. Denna princip för godkännande av betalningens riktighet enligt förfallodatum är stadgad praxis i konsumenträtten och konsumenterna har godkänt detta som en regel.

Principen är ett uttryck för det moderna betalningssätt där fordringsägaren och gäldenären i praktiken aldrig möts. Principen borde också tillämpas på återbetalning av lån, även om den gamla principen gällande betalning i lagen om skuldebrev om att betalningen bör finnas fordringsägaren tillhanda på förfallodagen ännu gäller.

Konsumenten och företaget kan också komma överens om en senare tidpunkt för betalning. Om man ingår en överenskommelse kan företaget inte skicka en betalningspåminnelse som ökar kostnaderna för samma dröjsmål till konsumenten.

Om man inte kommit överens om en förfallodag skall fakturan betalas inom en månad efter att den skickats till konsumenten. En förfallodag som ensidigt antecknats på fakturan binder inte som sådan konsumenten. Företaget kan dock som standardvillkor använda sig av en betalningstid på 14 dagar.

Det underlättar för konsumenten att hantera sin ekonomi, på samma gång som antalet försenade betalningar minskar i de fall konsumenten har en möjlighet att inverka på förfallodatum. Till exempel då det gäller avtal om rumshyra är det ofta förståndigt, ur båda parters synpunkt, att sätta ett datum för betalning av hyran som överensstämmer med konsumentens lönedag.

5.6 Möjlighet att kontrollera en faktura

Konsumenten bör utan problem kunna kontrollera fakturans riktighet. Det belopp som skall betalas är kanske inte alltid på förhand fast avtalat, utan fakturans slutsumma kan bestå av flera olika delar. Om det av fakturan inte framgår de faktorer som inverkar på slutsumman, t.ex. tilläggsavgifter, har konsumenten rätt att erhålla en skriftlig specifikation där dessa faktorer anges, såvida man inte särskilt avtalat om att tjänsten debiteras till ett fastslaget pris. Konsumenten är endast skyldig att betala fakturan efter att han eller hon erhållit denna information. Konsumenten gör sig inte skyldig till försenad betalning om han eller hon på inte betalar fakturan på förfallodagen på grund av att uppgifterna saknas.

Fakturering, liksom indrivning, kan överlåtas till en utomstående part. Då bör man särskilt säkerställa att konsumentens rättighet till reklamation inte riskeras. Man bör ge konsumenten tydliga kontaktuppgifter till den part som kan svara på frågor huruvida dennes räkning är giltig eller inte.

5.7 Att betala till rätt adress

Då betalningsmottagaren kräver betalning med faktura anger han eller hon oftast de kontonummer som man kan använda vid betalning via bank. Ibland kan det dock hända att betalningen redan i betalningsskedet automatiskt styrs till ett annat konto än det konsumenten i enlighet med fakturan avsåg att betala till. Detta gör att konsumenten blir osäker på om betalningen sändes till rätt adress. Faktureraren bör se till, genom anvis- ningar eller tekniska metoder, att konsumenten kan lita på att betalningen också i dessa fall är giltig.

5.8 Fel vid betalning

Konsumenten kan ibland betala en räkning två gånger eller betala en större summa än han avsett. Det företag som erhållit betalningen är skyldigt att returnera en sådan omotiverad eller alltför stor betalning. Om felet enbart beror på konsumentens oförsiktighet kan företaget debitera skäliga avgifter för återbetalningen.

Då det gäller fortlöpande avtal kan man också komma överens om att den del som motsvarar betalningen kan kvitteras i konsumentens nästa faktura. Detta förutsätter dock att konsumenten godkänner arrangemanget.

5.9 Försenad betalning

Ett av de vanligaste av konsumenternas avtalsbrott består av att de försummar sina betalningsskyldigheter. Om konsumenten inte betalar sin faktura eller betalar den som försenad är det fråga om avtalsbrott som leder till skadeståndsskyldighet. Skadeståndet består av dröjsmålsränta. Vad gäller konsumentfordringarna är bestämmelserna i räntelagen (Räntelagen 633/1982) gällande dröjsmålsränta en obligatorisk rättighet och vad beträffar dessa kan man inte avtala annat till konsumentens nackdel.

Övriga påföljder av en försenad betalning, såsom betalningspåminnelse och övriga indrivningsåtgärder, se konsumentombudsmannens riktlinje gällande god indrivningssed och och nätsidan Indrivning och betalningsarrangemang.

6. Dröjsmålsränta

En skuld, vars förfallodag på förhand bestämts för gäldenären, bör betalas inklusive dröjsmålsränta från och med förfallodatum. Skyldigheten att betala dröjsmålsränta uppstår automatiskt. Betalningsmottagaren behöver alltså inte sänka ett betalningskrav, en betalningspåminnelse eller en reklamation för att dröjsmålsräntan skall börja löpa. Om fakturan är betald för sent utan dröjsmålsränta, bör man inom rimlig tid framställa kravet om att dröjsmålsräntan bör betalas.

Om förfallodagen infaller på en helgdag, självständighetsdagen eller första maj, julafton eller midsommar eller en lördag kan man kräva dröjsmålsränta från och med den första vardagen efter helgen (Lag om skuldebrev 5.2 §). Samma princip bör tillämpas om skulden betalas inom återbetalningstiden, och den sista dagen infaller på ovanstående dagar.

Om förfallodagen inte på ett bindande sätt på förhand fastställts, behöver gäldenären enbart betala dröjsmålsränta från och med att 30 dagar förflutit från det datum då fordringsägaren skickade en faktura till gäldenären eller på annat sätt krävde en betalning. Gäldenären är dock inte skyldig att betala dröjsmålsränta för den tiden förrän han erhållit fakturan eller kravet. Man förfar på samma sätt då gäldenären inte på förhand vet om fakturans slutsumma. I dessa fall anser man, på basis av räntelagen, att betalningsskyldighet för dröjsmålsränta enligt förfallodatum inte på förhand fastställts så att den varit bindande.

Om det gäller en skuld som uppstått till följd av en konsumentrelation, bör man i fakturan eller övrig betalningsanmodan, nämna den dröjsmålsränta som var giltig vid tillfället ifråga samt från och med vilken tidpunkt dröjsmålsräntan bör erläggas. Gäldenären är inte skyldig att betala dröjsmålsränta för den tid som förflutit innan han erhållit uppgifter gällande dröjsmålsränta från fordringsägaren.

Dröjsmålsräntan bör dock betalas senast från den dag då kravet framställdes till gäldenärens kännedom, eller om kravet framställs i domstol, från dagen för anhängiggörandet.

6.1 Dröjsmålsräntans belopp

Då en betalning försenas ska gäldenären betala en årlig dröjsmålsränta på det belopp som försenats. Räntan är sju procentenheter högre än den referensränta Europeiska centralbanken har fastställt. Om den löpande ränta som avtalats för skulden är högre än detta, debiteras ändå samma ränta också för den amortering som är försenad. n högre ränta kan dock debiteras i högst 180 dagar från det att skulden i dess helhet har förfallit till betalning (referens här till räntelagens 4 § som är tillämpbar på en skuld som uppkommit efter den 1 februari 2010). En högre ränta kan inte heller debiteras på en skuld efter att en dom gällande skulden meddelats.

Konsumenten har rätt att betala sin konsumentkredit före förfallodatum (KSL 7 kap27 §).I dessa fall ska man avdra den del av kreditkostnaderna som berör den kredittid som inte utnyttjats. Om konsumenten betalar en kredit i rater på annat än förfallodatum, bör den oanvända kredittiden räknas från och med den första dagen efter förfallodatum. Om konsumentens betalning försenas, avbryts skyldigheten att betala dröjsmålsränta på den egentliga betalningsdagen.

Dröjsmålsränta kan endast krävas för det belopp som förfallit, inte för hela skuldbeloppet. Skuldens löpande ränta kan å andra sidan krävas enligt ovanstående då det gäller amorteringar som inte är försenade fram till följande förfallodag. En sådan situation kan uppstå då det gäller kontokrediter där konsumenten borde betala minst det minimibelopp som angivits, om konsumenten betalar hela beloppet på en gång, inklusive försenade och oförsenade fordringar. I detta fall bör de räntor som debiteras konsumenten specificeras enligt grund.

6.2 Befrielse från dröjsmålsränta och jämkning av ränta

Man kan befrias från dröjsmålsränta om skulden inte har kunnat betalas i tid på grund av borgenären eller om dröjsmålet uppstått till följd av ett oöverkomligt hinder (force majeur). Dröjsmålsräntan beräknas på nytt då dessa hinder inte längre finns.

Man kan jämka dröjsmålsräntan om det kan anses att gäldenären haft en välgrundad orsak att inte betala sin skuld eller om betalningen blivit fördröjd på grund av betalningssvårigheter som gäldenären på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan särskild orsak och utan egen förskyllan försatts i.

Riktlinjen har utarbetats år 2008, granskats 2010 och till nödvändiga delar på grund ändringen av betaltjänstlagen 2018.