God sed vid indrivning av konsumentfördringar

In­ne­håll

1. Allmänt
   1.1 Utgångspunkter för riktlinjerna och övervakningen
   1.2 Tillämpning av indrivningslagen och lagens disposivitet
   1.3 Vad är en konsumentfordran?
   1.4 En gäldenär har rätt att få uppgifter om sin skuldsituation
2. Allmänna principer vid indrivning som utförs av borgenärer eller uppdragstagare
   2.1 Inledandet av indrivningen
   2.2 Indrivningen får inte dra ut på tiden
   2.3 Indrivning får inte kombineras med försäljningsfrämjande verksamhet
   2.4 Indrivningen får inte orsaka onödig olägenhet
   2.5 Vid indrivningen får inte gäldenärens integritetsskydd äventyras
   2.6 Omständigheter av betydelse för gäldenären
   2.7 Om gäldenären bestrider sin betalningsskyldighet
   2.8 Gäldenärens rätt till avbrytande av den frivilliga indrivningen
   2.9 Indrivning som riktas mot en minderårig
   2.10 Betalningspåminnelsernas innehåll, antal och tidsgränser
   2.11 Frivilliga betalningsarrangemang och god indrivningssed
3. Särskilda principer när en uppdragstagare sköter indrivningen
   3.1 En professionell indrivare ska vara särskilt omsorgsfull
   3.2 Betalningskrav
   3.2.1 Leveranssätt av betalningskrav
   3.2.2 Inlämnande av betalningskrav
   3.2.3 Innehållet i betalningskravet
   3.3 Gäldenärens betalningsskydd
   3.4 Mervärdesskatt i indrivningen av konsumentfordringar
   3.5 Indrivning av en fordran som uppstått utomlands
4. Det offentliga samfundets särskilda roll
   4.1 Offentligrättsliga fordringar
5. Indrivningskostnader
   5.1 Gäldenären får inte orsakas onödiga kostnader
   5.2 Maximibelopp för indrivningskostnader
   5.3 Gäldenärens totalkostnadsansvar
6. Avräkning av prestationer vid indrivning
   6.1 Avräkning av medel som influtit vid indrivning
   6.2 Överbetalning utförd av konsument
7. Övervakning av lagen och tvångsmedel
8. Ersättning för felaktigt förfarande och skada

 

1 Allmänt

1.1 Utgångspunkter för riktlinjerna och övervakningen

Konsumentombudsmannen övervakar indrivningen när indrivningen gäller konsumentfordringar (lagen om indrivning av fordringar (nedan indrivningslagen) 12 §). Övervakningen gäller all indrivning av konsumentfordringar, vare sig indrivningen görs av ett företag eller samfund som är borgenär eller av en uppdragstagare för borgenärens räkning.

Konsumentombudsmannens övervakningsuppgifter sträcker sig längre än vad som fastställs i lagen om indrivning av konsumentfordringar. Konsumentombudsmannen ska även beakta andra aspekter som påverkar konsumentens ställning samt den övriga lagstiftningen. Vid indrivningen ska man utöver bestämmelserna i indrivningslagen beakta bland annat bestämmelserna om otillbörligt förfarande i kundförhållanden i 2 kap. i konsumentskyddslagen (nedan KSL) och bestämmelserna om oskäliga avtalsvillkor i 3 kap. i KSL samt i fråga om konsumentkrediter kreditgivarens skyldigheter gentemot konsumenten vid betalningsdröjsmål i 7 kap. 13 § i KSL.

Villkoren som tillämpas på avtalen mellan konsumenterna och företagen måste vara skäliga. Likaså kan det förutsättas skälighet av offentliga samfundens agerande gentemot medborgare. Skälighetskravet gäller också i situationer som har att göra med avtalsbrott. En gäldenär ansvarar för sina försenade betalningar, men påföljderna får inte vara oskäliga. Kollektivt skydd av konsumenter i gäldenärsställning vid indrivning är nödvändigt, eftersom gäldenären är föremål för indrivning och ansvarar för de kostnader som orsakas borgenären vid indrivningen, men borgenären väljer till exempel indrivningsbyrån.

Bestämmelser om god indrivningssed finns i 4 § i indrivningslagen. Generalklausulen i paragrafen är avsedd att täcka alla former av otillbörliga påtryckningar och osakliga förfaranden (RP 199/1996 rd, s. 12). God indrivningssed är en flexibel och öppen norm som kompletterar den övriga regleringen av indrivningen. Genom god indrivningssed kan man ingripa i osaklig verksamhet i takt med att nya förfaringssätt tas i bruk samt i tillämpningspraxis beakta förändringar i de värderingar som råder i samhället utan att regleringen behöver ändras (RP 199/1996 rd, s. 7).

I denna riktlinje har vi samlat de frågor som är centrala för konsumentombudsmannens övervakning av indrivningen av konsumentfordringar. Riktlinjerna innehåller konsumentombudsmannens ställningstaganden om de krav som god indrivningssed ställer vid indrivning av konsumentfordringar. I riktlinjerna ingår också konkreta råd till näringsidkare och offentliga samfund om hur problem förebyggs. I sista hand fattar domstolen beslut om hur indrivningslagen tillämpas, inklusive tolkningen av god indrivningssed.

Konsumentombudsmannens ställningstaganden och riktlinjer syns i texten som indragna avsnitt med kursiv stil och markerad (KO).

Med stöd av lagen om registrering av aktörer som bedriver indrivningsverksamhet för Regionförvaltningsverket i Södra Finland ett register över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet och som bedriver indrivning av fordringar för någon annans räkning eller indrivning av egna fordringar när fordringarna har övertagits endast för indrivning. Även Regionförvaltningsverket i Södra Finland har i sin övervakningsverksamhet dragit upp riktlinjer för frågor som gäller god indrivningssed vid indrivning. De refererade beslutssammandragen från Regionförvaltningsverket i Södra Finland finns på regionförvaltningsverkets webbplats. Även riksdagens justitieombudsman har gett beslut om indrivning i myndigheternas verksamhet och vid skötseln av offentliga uppdrag.

Ställningstagandena i de domstolsavgöranden och andra myndigheters beslut som lyfts fram i riktlinjerna motsvarar konsumentombudsmannens uppfattning om de krav som god indrivningssed ställer.

1.2 Tillämpning av indrivningslagen och lagens disposivitet

Bestämmelserna om indrivning regleras i lagen om indrivning av fordringar. I lagen avses med indrivning alla åtgärder vilkas syfte är att förmå gäldenären att frivilligt betala en borgenärs fordran som förfallit till betalning (indrivningslagen 1 §)

Vid upprättandet av avtalsvillkoren ska bestämmelserna i indrivningslagen beaktas, till exempel gällande kostnaderna för betalningspåminnelser. Bestämmelser om dröjsmålspåföljder för konsumentfordringar finns också bland annat i bestämmelserna om konsumentkrediter i 7 kap. i KSL, i elmarknadslagen och lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation samt i räntelagen. I dessa bestämmelser fastställs det vilka påföljder som får ges gäldenärer som är konsumenter och när, om en fordran betalas för sent eller inte alls. Vid sidan av dessa tillämpas även bestämmelserna i indrivningslagen till tillämpliga delar.

Indrivningen kan göras av borgenären eller av en s.k. uppdragstagare, t.ex. ett indrivningsbolag.

Indrivningslagen är indispositiv till förmån för gäldenären. En gäldenär får inte ställas i en sämre ställning än den som anges i lagen, inte ens när gäldenären själv går med på detta (indrivningslagen 2 §).

Bestämmelserna om en konsumentfordran i indrivningslagen ska iakttas också när en offentligrättslig juridisk persons fordran eller en fordran som anknyter till ett offentligt uppdrag drivs in hos en privatperson. (indrivningslagen 3 § 3 mom.).

Indrivningslagen tillämpas inte

• på krav på betalning av fordran som framställs i domstol
• på utsökningsmyndighetens verksamhet
• om något annat bestäms någon annanstans i lag (indrivningslagen 1 §). Det finns egna bestämmelser om indrivning av avgifter för utövande av offentlig makt, till exempel körkortsavgifter och indrivning av skatter och böter.

Om det vid sidan av en rättegång sker frivillig indrivning eller om en utsökningsbar fordran drivs in av någon annan än utsökningsmyndigheten, tillämpas på denna del av indrivningen indrivningslagen (RP 199/1996 rd, s. 11).

1.3 Vad är en konsumentfordran?

Begreppen konsument, näringsidkare och konsumtionsnyttighet som används i riktlinjerna grundar sig på konsumentskyddslagen:

• En konsument är en fysisk person som skaffar en konsumtionsnyttighet huvudsakligen för annat ändamål än den näringsverksamhet som han idkar.
• En konsumtionsnyttighet är en vara, tjänst eller förmån som marknadsförs till konsumenter eller skaffas i väsentlig omfattning för privata hushåll (indrivningslagen 3 §).

Reglerna gällande konsumentfordringar tillämpas på

• näringsidkares fordringar som grundar sig på att en konsumtionsnyttighet överlåts till konsumenten eller att en kredit beviljas denne
• kredit som någon annan än näringsidkaren har beviljat konsumenten som lån, betalningsanstånd eller något annat motsvarande ekonomiskt arrangemang, om näringsidkaren har förmedlat krediten till konsumenten
• en offentligrättslig juridisk persons fordringar eller fordringar som anknyter till ett offentligt uppdrag, när gäldenären är en privatperson (indrivningslagen 3 §).

Typiska konsumentfordringar är

• avgifter för beställning av tidningar eller andra produkter
• varors avbetalningsskulder
• kreditkorts- eller banklåneskulder
• försäkringspremier
• telefonavgifter.

Om också någon annan än den konsument som ursprungligen skaffade nyttigheten är ansvarig för konsumentfordran är det fråga om en konsumentfordran om den betalningsskyldige är i konsumentställning. Till exempel är en betalning som krävs av en privatperson som är borgensman en konsumentfordran, om det huvudsakliga skuldförhållandet klassificeras som sådant (RP 199/1996 rd, s. 11).

En hyresfordran där hyresvärden är en privatperson är i regel inte en konsumentfordran. Krav på bolagsvederlag som ett bostadsaktiebolag har på en delägare är inte heller en konsumentfordran. Trots det förutsätts det i indrivningslagen att god indrivningssed tillämpas i dessa fall (indrivningslagen 1 §). Fordringar som hyreshusbolag, även kommunernas hyreshusbolag, har på privata hyrestagare är konsumentfordringar.

1.4 En gäldenär har rätt att få uppgifter om sin skuldsituation

Gäldenären har rätt att av borgenären på begäran få

• uppdaterade uppgifter om det totala beloppet av sina skulder och grunderna för dem
• en specifikation över obetalda skulder och amorteringar på dem
• en utredning över hur upplupna räntor och kostnader på skuldkapitalet bestäms (indrivningslagen 4 a §)
• information om eventuell preskription av sina skulder och om avbrott i preskriptionen (RP 21/2004 rd, s. 8).

Överföringen av en fordran från en borgenär till en annan kan försämra gäldenärens möjligheter att försäkra sig om att kraven är korrekta och om andra omständigheter i anslutning till indrivningen som påverkar parternas ställning i skuldförhållandet. Gäldenärens rättsskydd förutsätter att borgenären på gäldenärens begäran ger en utredning om för vilken borgenär de kostnader som tas ut av gäldenären ursprungligen har orsakats och vilken borgenär som vid någon tidpunkt har avbrutit preskriptionen. (KO)

Informationen är kostnadsfri för gäldenären. För uppgörande av en skuld- och amorteringsspecifikation samt en ränte- och avgiftsutredning kan dock skälig ersättning krävas av gäldenären, om gäldenären begär en sådan oftare än en gång om året. (indrivningslagen 4 a §)

När en fordran drivs in för borgenärens räkning, till exempel av en indrivningsbyrå, gäller skyldigheten att lämna uppgifter även indrivningsbyrån. I förhållande till gäldenären företräds borgenären uttryckligen av en indrivningsbyrå och indrivningsbyrån har i praktiken ofta de bästa uppgifterna om gäldenärens skuldsituation. Gäldenären har således med fog rätt att få uppgifter förutom av borgenären även av den indrivningsbyrå som tagit emot uppdraget. Indrivningsbyråns skyldighet att lämna uppgifter begränsas endast till de skulder som överlämnats till den för indrivning. (KO)

God indrivningssed förutsätter att man vid indrivningen inte ger osann eller vilseledande information om omständigheter av betydelse för gäldenären (indrivningslagen 4 §). Gäldenären behöver vanligen upplysningar i situationer där en skuld eller någon av gäldenärens skulder redan håller på att indrivas. Rätten att få uppgifter har dock inte begränsats till indrivningssituationer, utan rätten är mera allmän än så. (indrivningslagen 1 §, RP 21/2004 rd, s. 8).

Således begränsas gäldenärens rätt att få uppgifter inte enbart till skulder som är föremål för frivillig indrivning. (KO)

När gäldenären hör efter med indrivningsbyrån om det totala beloppet av sina skulder är indrivningsbyrån inte skyldig att utreda hos uppdragsgivaren om denne har fordringar på gäldenären som inte har lämnats till indrivningsbyrån för indrivning. Indrivningsbyrån ska hänvisa gäldenären att själv höra efter med borgenären. (KO)

Gäldenären ska utan svårighet få uppgifter om alla sina skulder oberoende av fakturerings- eller indrivningsskedet. Gäldenärens rätt att få uppgifter av domstol eller utsökningsmyndighet begränsar inte gäldenärens rätt att få uppgifter av borgenären eller indrivningsbyrån. Till exempel den omständigheten att en dom eller tredskodom har meddelats i domstol för en skuld avlägsnar inte gäldenärens rätt att av indrivningsbyrån få de uppgifter som avses i 4 a § i indrivningslagen när den är borgenärens ombud i utsökningsärendet. Frågor om skuldbeloppet kan hänvisas till var skulden är under indrivning och var det finns aktuell information om skuldens belopp (borgenär, indrivningsbyrå eller utsökning). (KO)

Gäldenärens rätt att få information omfattar uppgifter om grunden för skulden. Om en skuldförbindelse grundar sig på en handling, till exempel ett skuldebrev, ska gäldenären ha rätt att få uppgifter om handlingen och att få den ursprungliga handlingen till påseende och för kontroll. Vid behov ska gäldenären också få en kopia av den (LaUB 14/2004 rd). Gäldenären ska också ges information om eventuell preskription av skulderna och om avbrott i preskriptionen (RP 21/2004 rd, s. 8).

Grunden för skulden kan vara till exempel ett skuldebrev, ett beställningsavtal eller en samtalsinspelning. Gäldenären har till exempel rätt att på begäran få en inspelning av telefonbeställningen för avlyssning. Efter 1.1.2023 är en förutsättning för att ett giltigt avtal ska kunna ingås i telefonförsäljningen med vissa undantag att konsumenten efter telefonsamtalet i varaktig form godkänner ett anbud som näringsidkaren lämnat in i varaktig form (se 6 kap. 2 § och 12 a § i konsumentskyddslagen).  Om det inte finns dokumentation om grunden för fordran, ska gäldenären informeras om detta och ges en annan utredning om grunden för fordran. (KO)

En faktura är inte den handling som ligger till grund för fordran. Om gäldenären ber att få verifiera den handling som ligger till grund för skulden kan således skyldigheten att lämna uppgifter inte fullgöras genom att skicka en kopia av fakturan till gäldenären. (KO)

Gäldenären ska på begäran informeras om när och till vilken adress fakturan och indrivningsbreven har skickats. (KO)

Gäldenären ska på begäran ges en ränte- och avgiftsutredning. För att fullgöra denna informationsskyldighet krävs en utredning över hur upplupna räntor och kostnader på skulden bestäms. I ränteutredningen ska nämnas räntesats, ränteperiod och det belopp på vilket ränta eller dröjsmålsränta har upplupit. (RP 21/2004 rd, s. 8).

Gäldenären ska på begäran ges en utredning om vilka åtgärder och utgiftsposter kravet på indrivningskostnader grundar sig på. En lista över faktorer som vanligen påverkar indrivningskostnaderna är ingen sådan redogörelse utan gäldenären ska få en redogörelse över vilka åtgärder som man de facto har vidtagit för att driva in den aktuella fordran. (KO)

Gäldenären ska på begäran ges en utredning om till vilken borgenär de kostnader som uppbärs av gäldenären ursprungligen har orsakats. Med hjälp av en ändamålsenlig specifikation över åtgärderna kan gäldenären bedöma om indrivningskostnaderna som man kräver är förenliga med lagen. Det strider till exempel mot god indrivningssed att svara på gäldenärens begäran om uppgifter om uppkomsten av indrivningskostnader genom att skicka ett saldointyg till denne, av vilket endast indrivningskostnadernas totala belopp framgår. (KO)

Vid indrivningen får gäldenären inte orsakas oskäliga eller onödiga kostnader eller onödiga olägenheter (indrivningslagen 4 §).

När gäldenären utreder sin skuldsituation och överväger korrigerande åtgärder i sin situation är det väsentligt att givandet av uppgifter inte fördröjs. Iakttagandet av god indrivningssed förutsätter att gäldenären utan dröjsmål ges de uppgifter som denne begär med beaktande av innehållet i och omfattningen av begäran. Uppgifterna ska dock lämnas senast en månad efter det att begäran framställdes. (KO)

Om gäldenärens begäran om uppgifter eller handlingar gäller en situation där gäldenären har uttryckt oklarhet om grunden för fordran till exempel så att gäldenären inte vet vilken fordran indrivningen gäller, ska indrivningen inte fortsätta innan gäldenären har fått de uppgifter som denne begärt. (KO)

Om gäldenären bestrider grunden för fordran eller sin betalningsskyldighet tillämpas dessutom indrivningslagen 4 b § (se stycke 2.7.).

Vid indrivningen ska även Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning beaktas. När den personuppgiftsansvarige behandlar personuppgifter ska den vidta lämpliga åtgärder för att tillgodose de registrerades dataskyddsrättigheter. Den personuppgiftsansvarige ska bland annat på begäran ge den registrerade en kopia av de personuppgifter som behandlas. Läs mer om ämnet på dataombudsmannens byrås webbplats.

2. Allmänna principer vid indrivning som utförs av borgenärer eller uppdragstagare

2.1 Inledandet av indrivningen

Vid indrivning får det inte användas ett förfarande som strider mot god indrivningssed eller som annars är otillbörligt mot gäldenären (indrivningslagen 4 § 1 mom.). En preskriberad fordran eller en fordran som har upphört av andra skäl får inte drivas in (indrivningslagen 4 § 3 mom.). När kapitalet preskriberas, preskriberas även räntorna på skulden och de övriga accessoriska kostnaderna (lagen om preskription av skulder 12 §).

I förarbetena till lagen särskiljs accessoriska kostnader från självständiga förpliktelser vars preskription inte avbryts genom att preskriptionen av någon annan förpliktelse som följer av samma grundläggande förhållande avbryts (RP 187/2002 rd, s. 64). Högsta domstolen har i sin avgörandepraxis gällande dröjsmålsränta konstaterat att skyldigheten att ersätta indrivningskostnader inte är en självständig skyldighet som är oberoende av huvudförpliktelsen (se KKO 2012:19). Dessutom har högsta domstolen i sin avgörandepraxis konstaterat att kostnaderna för behandlingen av konsumenttvistenämnden är accessoriska kostnader, för vilka ingen separat åtgärd krävs för att avbryta preskriptionen (se KKO 2012:75).

Indrivningskostnaderna är accessoriska kostnader för huvudförpliktelsen. Man kan således inte kräva att gäldenären betalar indrivningskostnaderna om huvudförpliktelsen har preskriberats. (KO)

När ett indrivningsförfarande inleds ska borgenären först förvissa sig om att det finns skäl för indrivningen och om att påföljderna av indrivningen inte är oskäliga för gäldenären.

• Gäldenären ska bära ansvar för sina försenade betalningar, men påföljderna måste stå i proportion till förseningens art.
• En borgenär får inte dra extra nytta av att gäldenärens betalning är försenad.

I situationer där gäldenären har betalningssvårigheter ska parterna i första hand sträva efter att sköta ärendet genom avtal och med så små olägenheter som möjligt. Det betyder i allmänhet att parterna kommer överens om en ny betalningsdag eller om en helt ny amorteringsplan. (KO)

Om en ny betalningsfrist överenskommits, får gäldenären inte tillsändas betalningspåminnelser som baseras på den ursprungliga betalningsplanen.

Om en fordran preskriberats eller den har upphört av en annan orsak eller om den är obefogad, får den inte drivas in. Enbart en faktura, betalningsanmodan eller ett indrivningsbrev kan inte vara grunden för en fordran. En fordran måste baseras på ett tidigare skuldförhållande, en förpliktelse eller ett avtal, som ska specificeras vid indrivningen.

Den allmänna preskriptionstiden för en skuld är tre år från det att skulden förfallit till betalning eller från det att borgenären kan tillställa gäldenären ett betalningskrav. Den allmänna preskriptionstiden kan avbrytas.

Den allmänna preskriptionstiden tillämpas om inte annat föreskrivs någon annanstans i lagstiftningen. Det finns många speciallagar med egna preskriptionsbestämmelser. Dessa lagars bestämmelser om beräkning av frister, brytning av preskriptionstid och de juridiska verkningarna av preskriptionen skiljer sig från de allmänna preskriptionsbestämmelserna. Vanligast är de i samband med offentligrättsliga fordringar. Förutom genom preskription kan en skuld upphävas till följd av ett betalningsprogram som fastställts inom ramarna för en privatpersons skuldsanering. Bestämmelserna om slutgiltig preskription av skulder gäller privatpersoners penningskulder. Mer information om preskription av skuld finns på KKV:s webbplats Preskription av skuld.

2.2 Indrivningen får inte dra ut på tiden

Vid indrivningen får gäldenären inte orsakas oskäliga eller onödiga kostnader eller onödiga olägenheter (indrivningslagen 4 § 2 mom. 2 punkten).

Utgångspunkten för indrivningen ska vara att den sker i rätt tid. Indrivningen får inte dra ut på tiden i onödan. Det strider mot god indrivningssed att utan grundad anledning inleda indrivningen först efter en lång tid från förfallodagen, om gäldenären då är tvungen att göra utredningar om till exempel en skulds existens, grund, belopp, betalning eller preskription som inte skulle ha behövts när skulden var färsk.  Om dröjsmålsränta uppkommer på skulden från förfallodagen, kan gäldenären också orsakas dröjsmålsränta i onödan. (KO)

Indrivningen ska inte heller fördröjas omotiverat och i självändamål. Även om frivillig indrivning av fordringar i allmänhet är förenlig med både borgenärens och gäldenärens intresse, kan överföring till rättslig indrivning och förlust av kreditvärdighet i vissa fall vara både gäldenärens och kreditgivarnas fördel, eftersom de avbryter skuldspiralen. (LaUB 14/2012 rd).

2.3 Indrivning får inte kombineras med försäljningsfrämjande verksamhet

Marknadsföring får inte strida mot god sed och vid marknadsföring får det inte tillämpas förfaranden som är otillbörliga mot konsumenterna. Otillbörliga förfaranden får inte heller tillämpas i kundrelationerna (KSL 2 kap. 1 §).

I anslutning till indrivningen får gäldenären inte erbjudas att köpa någon ny nyttighet eller att ingå ett nytt avtal. Ett sådant förfarande kan lätt tolkas som otillbörlig påtryckning riktad mot gäldenären, där konsumentens ställning som gäldenär utnyttjas och gäldenärens risk för överskuldsättning ökar. (KO)

Konsumentverket 99/40/2196: Konsumentombudsmannen uppmanade en indrivningsbyrå att upphöra med ett förfarande där en gäldenär erbjöds en ny tidsbestämd tidningsprenumeration i samband med indrivningen av en förfallen prenumerationsfaktura. Genom att teckna en ny prenumeration skulle gäldenären ha befriats från indrivningskostnaderna för den förfallna prenumerationsfakturan. Indrivningsbyrån upphörde med förfarandet.

2.4 Indrivningen får inte orsaka onödig olägenhet

Indrivningen får inte orsaka gäldenären onödig olägenhet (indrivningslagen 4 § 2 mom. 2 punkten). Onödig olägenhet för gäldenären kan orsakas till exempel av indrivningsåtgärd per telefon vid olämpliga tider (RP 199/1996 rd, s. 13).

Indrivning som riktas till gäldenären personligen ska åtminstone inte göras på söndagar eller helger och inte heller vardagar kl. 20.00–07.00. (KO och se motiveringarna för 4 § i RP 199/1996 rd)

Att gäldenären orsakas onödig olägenhet kan också anses ske om sätten att ta kontakt begränsas till exempel så att det endast är möjligt att ta kontakt på ett särskilt, mycket begränsat sätt. Tillgången till kundservice via flera kanaler ska tryggas även vid indrivning med beaktande av olika kundgruppers behov och eventuella begränsningar.  För många gäldenärer är telefonen i praktiken det enda möjliga sättet att ta kontakt för att sköta indrivningsärendet. Således ska tillgången till telefontjänsten tryggas vid indrivningen. Gäldenären får inte heller orsakas extra kostnader för att ta kontakt, d.v.s. kostnader som överskrider det normala priset för kontaktsättet. (KO)

En näringsidkare eller indrivningsbyrå får inte anlita en tjänst vid telefonkommunikation för vars användning konsumenten orsakas kostnader som överstiger taxan i konsumentens anslutningsavtal. (se 2 kap. 14 § i KSL (1211/2013 och 1212/2020, trädde i kraft 31.12.2023 )

2.5 Vid indrivningen får inte gäldenärens integritetsskydd äventyras

Gäldenärens integritet kränks om indrivningen sker på ett sätt som väcker uppmärksamhet, t.ex. genom att kuvert används på vilka det finns synligt tryckt att brevet innehåller en betalningspåminnelse. Det är inte sakligt att man lämnar eller ens hotar att lämna någon utomstående, såsom gäldenärens arbetsgivare, anhöriga eller andra personer som hör till gäldenärens närmaste krets, meddelande om betalningsstörningen (indrivningslagen 4 § 2 mom. 3 punkten och RP 199/1996 rd, s. 13).

Gäldenärens integritet ska alltid respekteras. Den som bedriver indrivning måste alltid förvissa sig om att indrivningen inte kommer till utomståendes kännedom, oberoende av vilka metoder som kommer till användning eller vem som sköter indrivningen. Därför är det viktigt att detaljerna beaktas. Den kommunikation som används vid indrivningen ska vara saklig. (KO)

I och för sig kan telefonsamtal i ett indrivningsärende inte anses vara otillbörligt, förutsatt att personens integritet inte kränks och oskälig olägenhet inte förorsakas gäldenären. (KO)

Skulle det av någon exceptionell, särskild orsak vara nödvändigt med ett indrivningsbesök hemma hos gäldenären, är det ytterst väsentligt att bestämmelserna om hemfrid och integritetsskydd beaktas noga. Det är självklart att borgenären eller uppdragstagarens företrädare ska uppträda sakligt. Hotande ordval får inte användas gentemot gäldenären eller dennes familjemedlemmar och övrigt hotande beteende få inte heller förekomma. (KO)

Indrivningen ska ske finkänsligt och utan påtryckning med metoder som gör gäldenärens situation oskäligt besvärlig eller som är sårande. I bedömningen av acceptabla metoder tillämpas allmänt vedertagna värderingar i vårt samhälle. (KO)

En tratta får under inga omständigheter användas för att driva in en konsumentfordran (indrivningslagen 7 §).

2.6 Omständigheter av betydelse för gäldenären

Vid indrivningen får inte osann eller vilseledande information ges om påföljderna av en underlåten betalning eller om andra omständigheter av betydelse för gäldenären (indrivningslagen 4 § 2 mom. 1 punkten).

• Om det vid indrivningen ges information om påföljderna av den försummade betalningen, ska informationen vara riktig.
  • Om gäldenären vid indrivningen informeras om risken för anteckning om betalningsstörning och förlust av kreditupplysningar, ska gäldenären ges sanningsenliga uppgifter om i vilket skede en anteckning om betalningsstörning är möjlig i kreditupplysningsregistret. Det strider således mot stadgandet att till exempel hota gäldenären med en anteckning om betalningsstörning, om det inte finns någon grund för att göra anteckningen enligt kreditupplysningslagen. Bestämmelser om anteckningar om betalningsstörningar finns i kreditupplysningslagen. (se även RP 199/1996 rd, s. 13 och motiveringarna i RP 57/2012 rd 4 § s. 30).
  • Det bör till exempel berättas sanningsenligt om eventuella kostnader för rättslig indrivning. Det strider mot god indrivningssed att påstå att försummelse av betalningen inom utsatt tid kommer att leda till en anteckning om betalningsstörning, om det inte finns någon grund för det. (KO)
• Om en borgenär överlåter sin fordran till en uppdragstagare för indrivning, kan åtgärden inte kallas utsökning.
• Uppgifter om dröjsmålsränta är också av betydelse för gäldenären.

KKV/804/14.08.01.05/2021: Indrivningsbolaget hade krävt dröjsmålsränta av gäldenären genom betalningskrav som bolaget skickat till gäldenären. Av bolagets utredning framgick inte att skuldens förfallodag skulle ha varit på ett för gäldenären bindande sätt bestämd i förväg. Kravet på dröjsmålsränta av konsumenten hade alltså krävt att de uppgifter som avses i 6 § 2 mom. i räntelagen skulle tillställas gäldenären. Eftersom dessa uppgifter inte hade lämnats hade gäldenären ingen skyldighet att betala dröjsmålsränta. Konsumentombudsmannen ansåg att skyldigheten att betala dröjsmålsränta är en viktig omständighet för gäldenären och att indrivningsbolaget hade gett osanna uppgifter om dröjsmålsräntan när det krävde dröjsmålsränta.

• Gäldenären ska känna till vem som driver in skulden och indrivningens förlopp.

Det strider mot god indrivningssed att en indrivningsbyrå låter en utomstående använda betalningskravs-, faktura- eller brevblanketter och annat material med indrivningsbyråns namn. Gäldenären ska inte ges ett vilseledande intryck av vem som i själva verket har hand om indrivningen. (RP 199/1996 rd, s. 12)

Vilseledande information och förbjudet är exempelvis att borgenären efter att fordringen har förfallit i sin kontakt till gäldenären börjar använda en sådan bifirma som kan få gäldenären att tro att fordran har överlämnats till en uppdragstagare för indrivning (motiveringarna för 4 § i RP 57/2012 rd, s. 30).

Vid indrivning ska gäldenären alltid få veta om indrivningen företas av borgenären själv eller av en uppdragstagare. Gäldenären måste också informeras om vilken fas av indrivningsförfarandet som pågår. Med andra ord ska det göras klart för gäldenären om det till exempel är fråga om en betalningspåminnelse som skickats av borgenären eller om det är fråga om ett skriftligt betalningskrav i bestämd form som föregår en domstolsbehandling, skickat av en professionell indrivningsbyrå.

Om en indrivningsbyrå har anförtrotts en borgenärs kreditadministrationstjänster, får det inte vara oklart för gäldenären om det är fråga om borgenärens faktura, en betalningspåminnelse eller ett betalningskrav från indrivningsbyråns sida. (KO)

I fall när borgenären byts ut eller en fordran överlåts blir den som övertagit fordran gäldenärens nya borgenär. Gäldenären måste underrättas om att borgenären blivit en annan. (KO) (se även 7 kap. 25 § i KSL)

I alla indrivningsåtgärder som riktas mot gäldenären, oberoende av instrument, ska åtminstone följande väsentliga uppgifter framgå tydligt:

• • vem som driver in fordran och dennes kontaktuppgifter
  • vilken fordran indrivningen gäller
  • fordrans borgenär och eventuell ursprunglig borgenär. (KO)

2.7 Om gäldenären bestrider sin betalningsskyldighet

Om gäldenären bestrider sin betalningsskyldighet får frivillig indrivning enligt indrivningslagen inte fortsättas (indrivningslagen 4 b § 1 mom.). Indrivning får fortsättas trots bestridande, om gäldenären inte anger någon grund för bestridandet eller åberopar endast en sådan grund som uppenbart inte har någon inverkan på gäldenärens betalningsskyldighet (indrivningslagen 4 b § 2 mom.).

• • • Om gäldenären bestrider sin betalningsskyldighet utan att anföra någon grund för bestridandet, hör det till god indrivningssed att gäldenären tillfrågas om sin grund för bestridandet
    • Om gäldenären anför en grund för bestridandet på ett så oklart sätt eller i så stora drag att det utifrån den är omöjligt att bedöma om bestridandet är befogat, hör det till god indrivningssed att gäldenären ombes precisera grunden för bestridandet.
    • Om gäldenären endast hänvisar till en sådan grund som uppenbart saknar betydelse för gäldenärens betalningsskyldighet hör det till god indrivningssed att gäldenären i samband med den fortsatta indrivningen informeras om varför den grund gäldenären anförde inte har någon inverkan på själva saken. (RP 57/2012 rd, s. 32)

Gäldenären ska lägga fram en sådan specificerad grund för bestridandet som har inverkan eller kan inverka på gäldenärens betalningsskyldighet. Om gäldenären till exempel endast konstaterar att fordran är tvistig, ska gäldenären ombes precisera grunden för bestridandet. Med en grund, som uppenbart inte påverkar gäldenärens betalningsskyldighet, syftas till påståenden som inte gäller gäldenärens skyldighet att betala fordran; gäldenären kan till exempel konstatera att hen själv har tappat bort produkten och därför inte vill betala fordringen. (KO)

Särskilt höga krav får inte ställas på vilka grunder som gäldenären ska anföra för bestridandet. Detta gäller särskilt sådana frågor där borgenären har bevisbördan. Detta är fallet t.ex. när gäldenären hävdar att det avtal eller den förbindelse som en fordran som ska drivas in påstås grunda sig på inte har kommit till stånd. Dessutom kan gäldenären bestrida en fordran om det skuldbelopp som krävs av gäldenären eller den produkt eller tjänst som gäldenären fått inte motsvarar det som avtalats eller om skulden har preskriberats (se RP 57/2012 rd, s. 32, se även kapitel 1.4 ovan).

KKV/804/14.08.01.05/2021: Gäldenären hade bestridit sin betalningsskyldighet på den grund att hen inte hade gjort den påstådda beställningen som var grunden för fordran. Indrivningsbolaget hade som svar på detta skickat åt gäldenären kopior av gäldenärens uppgifter i uppdragsgivarens kundregister samt kopior av de fakturor som skickats till kunden och samtidigt meddelat att indrivningen fortsätter normalt. Konsumentombudsmannen konstaterade att indrivningsbolaget inte genom att lägga fram bevis effektivt kunde bekämpa gäldenärens bestridande. Konsumentombudsmannen ansåg att indrivningsbolaget i strid med indrivningslagen hade fortsatt med den frivilliga indrivningen, även om gäldenären hade bestridit sin betalningsskyldighet på behörig grund.

Gäldenären behöver inte lägga fram bevis på att grunden för bestridandet är riktig och detta kan inte krävas av gäldenären. Gäldenären kan inte heller förutsättas vidta särskilda åtgärder till stöd för bestridandet. Gäldenären kan till exempel bestrida sin betalningsskyldighet på den grund att någon annan har beställt produkten i hens namn eller någon annan utan tillstånd har använt gäldenärens nätbankskoder för att ingå det avtal som ligger till grund för fordran. Detta kan påverka gäldenärens betalningsskyldighet, så det är fråga om ett effektivt bestridande. I en sådan situation kan gäldenären inte förutsättas göra en polisanmälan, lämna in en kopia av undersökningsanmälan eller visa upp bevis på olovlig användning av nätbankskoder. (KO)

Om gäldenären framför ett påstående om att betalning redan skett, men betalningen inte finns hos indrivningsbyrån eller borgenären, ska man be gäldenären om preciserande uppgifter till exempel om tidpunkten för betalningen och mottagaren. Om betalningen har gjorts länge sen har gäldenären inte nödvändigtvis några preciserande uppgifter om prestationen. Om gäldenärens betalning inte ens med hjälp av preciserande uppgifter hittas, men gäldenären fortfarande åberopar att hen har betalat fordran, ska fordran behandlas som tvistig. (KO)

God indrivningssed förutsätter att gäldenären får ett svar utan obefogat dröjsmål. (KO)

Oberoende av om det är fråga om bestridande av betalningsskyldighet eller förfrågan i anslutning till skuldförhållandet förutsätter god indrivningssed att situationen beträffande oklara fordringar utreds innan följande åtgärder vidtas. Detta ligger i båda parternas intresse. (KO)

Gäldenären kan missta sig till exempel på innehållet i preskriptionslagstiftningen och bestrida skulden på grund av preskription i en situation där det inte har förflutit en sådan tid sedan skulden förföll till betalning att skulden överhuvudtaget kunde vara preskriberad. Gäldenären kan också grunda bestridandet till exempel på att hen har betalat fordran. När saken utreds kan det dock framgå att gäldenären har betalat till fel part eller misstagit sig gällande vilken av skulderna till borgenären eller vilken post i ett fortlöpande avtal betalningen har gällt.

Om bestridandet grundar sig på gäldenärens misstag, ska detta utredas för gäldenären. Då ska gäldenären också ges möjlighet att dra sig ur bestridandet och en utredning läggas fram för gäldenären om följderna av att fortsätta bestridandet. När gäldenären informeras om följderna av bestridandet får uppgifterna inte vara osanna eller vilseledande. Det strider således mot god indrivningssed att till exempel pressa konsumenten att dra sig ur bestridandet av sin betalningsskyldighet genom att påstå att bestridandet säkert kommer att leda till betydande kostnader för juridisk indrivning som tas ut av gäldenären. (KO)

Vid indrivning av en direkt utsökningsbar offentligrättslig fordran (t.ex. en avgift till hälsocentral) räcker inte enbart motiverat bestridande. Avbrytande av indrivning förutsätter att gäldenären har anfört sådana grundbesvär som avses i 9 § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter eller utnyttjat något annat därmed jämförbart rättsmedel (indrivningslagen 4 b § 3 mom.).

Till god indrivningssed hör att en gäldenär som bestrider sin betalningsskyldighet i fråga om en direkt utsökningsbar fordran anvisas att anföra grundbesvär eller använda något annat motsvarande rättsmedel, om ett sådant finns att tillgå för fordran i fråga (RP 57/2012 rd, s. 32).

Beroende på innehållet i gäldenärens reklamation ska gäldenären vid behov också hänvisas att begära lättnad eller betalningsbefrielse, om en sådan är tillgänglig för fordran i fråga (KO, se även kapitel 4.1.)

Om gäldenären bestrider sin betalningsskyldighet kan borgenären föra saken till domstol för avgörande eller överföra en direkt utsökningsbar fordran till utsökningsindrivning (se grunderna RP 57/2012 rd 4 b §, s. 31).

Om gäldenären har bestridit en fordran med en grund som kan påverka gäldenärens betalningsskyldighet, ska borgenären inte anhängiggöra fordringskravet vid domstol som ett ostridigt och klart summariskt fordringsärende. (se Rättegångsbalken 5 kap. 3 § och RP 143/2010 rd, s. 4).

När ett bestridet indrivningsärende behandlas i domstol, konsumenttvistenämnden eller något annat tvistlösningsorgan ska indrivningen alltid avbrytas i fråga om det bestridda beloppet (RP 57/2012 rd 4 b § grunder, s. 32).

Uppdragstagaren får som indrivningskostnader av gäldenären kräva högst det belopp som borgenären har betalat eller är skyldig att betala till uppdragstagaren enligt det avtal som har ingåtts mellan borgenären och uppdragstagaren (indrivningslagen 10 §). Om gäldenären bestrider riktigheten av uppdragstagarens indrivningskostnader, är borgenären skyldig att bevisa att denne de facto har betalat eller är skyldig att betala uppdragstagaren det belopp som krävs av gäldenären som indrivningskostnader (RP 57/2012 rd, s. 38).

Borgenären ska tydligt kunna visa vad hen redan har betalat eller vad hen är skyldig att betala som ersättning för indrivningen till uppdragstagaren. Således kan den frivilliga indrivningen inte fortsätta till exempel i en situation där gäldenären har bestridit indrivningskostnaderna på den grunden att borgenären inte har bevisat de kostnader som indrivningen medfört, genom att endast ge en verbal utredning om skyldigheten att betala kostnaderna, när gäldenären uttryckligen har krävt bevis. (KO)

2.8 Gäldenärens rätt till avbrytande av den frivilliga indrivningen

Ibland är det uppenbart att den frivilliga indrivningen inte ger resultat, utan endast obefogat ökar de indrivningskostnader som gäldenären ska betala. I sådana situationer kan det vara motiverat för gäldenären att utnyttja sin rätt att begära att indrivningen avbryts och att ärendet överförs till rättslig indrivning. Rätten gäller en konsumentfordran som har förfallit till betalning i sin helhet. (indrivningslagen 4 c §).

Efter att begäran framförts kan indrivningskostnader krävas endast för kostnader som uppkommer till följd av sändning av ett indrivningsbrev som är nödvändigt för att borgenären ska kunna bevara sin rätt, för att avbryta preskription eller för att informera om en betalningsstörning ((indrivningslagen 4 c § 3 mom.).

Gäldenären ska underrättas om denna möjlighet senast i det betalningskrav som den som bedriver yrkesmässig indrivning skickar (indrivningslagen 5 a §).

2.9 Indrivning som riktas mot en minderårig.

Indrivning som riktas mot en minderårig ska vara exceptionell och alltid mycket motiverad. Minderårigas, dvs. personer under 18 år, rättshandlingsförmåga har begränsats. En omyndig får företa rättshandlingar som med beaktande av omständigheterna är sedvanliga och av mindre betydelse (lagen om förmyndarverksamhet 24 §). Därtill har en omyndig rätt att förfoga över vad han eller hon under omyndigheten har förvärvat genom eget arbete samt över egendom som vårdnadshavaren ställt till den omyndiges förfogande (lagen om förmyndarverksamhet 25 §).

En minderårig har inte rätt att ingå ett skuldavtal, även om avsikten är att skulden ska betalas med den minderårigas egna framtida arbetsinkomster. Inte ens med intressebevakarens uttryckliga medgivande får en omyndig ingå andra skuldförbindelser än tecknande av statsgaranterade studielån (lagen om förmyndarverksamhet 34 §). För övrig skuldsättning i en minderårigs namn förutsätts det alltid tillstånd från förmyndarmyndigheten. Utan ett sådant tillstånd är rättshandlingen inte bindande för den omyndige och indrivningsförfarandet får därför inte riktas mot den omyndige.

I regel kan en minderårig alltså själv endast göra kontantköp och behörigheten att göra inköp mot faktura bör bedömas genom att ställa avtalets betydelse och karaktär i relation till den minderårigas ålder och utvecklingsnivå. En näringsidkare som ingår avtal med en omyndig löper risken att avtalet befinns vara ogiltigt.

Man kan t.ex. driva in fordringar av den minderåriga själv, som grundar sig på avtal som näringsidkaren enligt lag inte kan vägra ingå med den minderåriga.  Det vanligaste exemplet är beviljandet av obligatorisk trafikförsäkring till den som i fordonsregistret är antecknad som ett fordons ägare eller innehavare. Även fordringar som har att göra med ägande av egendom eller innehav av en hyresbostad samt skatte- och skadeståndsfordringar får riktas direkt till en omyndig person.

I fråga om bibliotekens fordringar är bibliotekens praxis att minderåriga under 15 år får ett bibliotekskort med vårdnadshavarens skriftliga samtycke och vårdnadshavaren ansvarar för material som den minderåriga lånat. Däremot ansvarar 15–17-åriga innehavare av bibliotekskort själva för material som lånats med kortet.

Utgångspunkten för lagen om förmyndarverksamhet är att bevaka de personers intressen och rätt som på grund av omyndighet inte själva kan sköta sina ekonomiska angelägenheter. Lagstiftningen har en klar strävan att skydda de omyndiga så väl som möjligt mot skuldsättning så att de när de blivit myndiga ska ha möjlighet att träda in i vuxenlivet utan att belastas av anmärkningar för betalningsstörningar. (KO)

Redan i avtalspraxis borde utgångspunkten vara att det i avtal där vårdnadshavarens medgivande krävs också är vårdnadshavaren som anges som betalningsskyldig, inte den omyndiga personen som använt sig av tjänsten. Också i situationer där indrivningens grund är sådan att den direkt binder den omyndiga personen, bör principen om skydd för minderåriga beaktas vid indrivningen. Att indrivningen uteslutande riktas mot den minderåriga bör höra till undantagen. (KO)

God indrivningssed förutsätter att indrivning riktas mot en minderårig endast i juridiskt motiverade situationer, varför gäldenärens ålder ska utredas. Skyldigheten att säkerställa att gäldenärens ålder och de indrivningsåtgärder som riktas mot den minderåriga är korrekta gäller också uppdragstagaren. (KO)

Regionförvaltningsverket i Södra Finland; 6770/2013, 30.5.2014;

Enligt en anmälan till regionförvaltningsverket hade indrivningsbolaget vidtagit indrivningsåtgärder mot en 9-årig person. Kraven som indrivningsbolaget ställde grundade sig på förseningsavgifter för böcker som hade lånats från stadens bibliotek. Mot bakgrund av den redogörelse som gavs i fallet ansåg regionförvaltningsverket det bevisat att indrivningsbolaget hade inlett indrivningen utan att bemöda sig tillräckligt om att kontrollera huruvida det var juridiskt korrekt att rikta indrivningsåtgärder mot personen i fråga med hänsyn till dennas ålder. Genom att låta bli att utreda denna grundläggande omständighet som rörde fordran hade indrivningsbolaget försummat sin skyldighet att iaktta särskild försiktighet. Indrivningsbolaget hade således handlat i strid med lagen och god indrivningssed.

En rättshandling som en omyndig inte har haft rätt att företa blir inte bindande för den omyndige om inte den omyndiges vårdnadshavare eller annan intressebevakare har gett sitt samtycke till den. Om en omyndig har skuldsatt sig utan det tillstånd eller samtycke som krävs, måste den omyndige efter att ha blivit myndig betala skulden endast om han eller hon godkänner den (lagen om förmyndarverksamhet 26 §).

Till god indrivningssed hör att gäldenären i samband med indrivningen blir underrättad om sina rättigheter, om indrivningen av en fordran som en minderårig inte har haft behörighet för inleds när den minderåriga har blivit myndig. (KO)

2.10 Betalningspåminnelsernas innehåll, antal och tidsgränser

Vid indrivningen får inte oskäliga eller onödiga kostnader eller onödig olägenhet orsakas gäldenären (indrivningslagen 4 § 2 mom. 2 punkten). Gäldenären ska påminnas om en fordran som förfallit till betalning innan betalningskravet ges eller sänds (indrivningslagen 5 § 1 mom.).

En betalningspåminnelse är vanligen en påminnelsefaktura eller ett annat meddelande om att en räkning eller en annan fordran fortfarande är obetald. En betalningspåminnelse kan också skickas av en uppdragstagare som agerar i borgenärens ställe.

Det är inte fråga om en betalningspåminnelse när den förfallna fordran bara omnämns t.ex. på fakturan för följande månad, utan att någon separat påminnelse har skickats till gäldenären. Då får inga indrivningskostnader debiteras. (KO)

Borgenärens påminnelse är oftast skriftlig, men den kan också göras per telefon, på elektronisk väg eller med ett besök hos gäldenären. En avgiftsbelagd betalningspåminnelse till konsumenten kan skickas elektroniskt, till exempel per e-post eller textmeddelande, om gäldenären och borgenären har kommit överens om att uppgifterna om avtalsförhållandet lämnas på detta sätt (RP 57/2012 rd, s. 35).

En avgiftsbelagd betalningspåminnelse kan också skickas elektroniskt till konsumenten, till exempel per e-post, om borgenären och gäldenären har använt det elektroniska sättet i fråga vid faktureringen eller om man uttryckligen har avtalat om elektronisk sändning av betalningspåminnelsen. (KO)

Konsumentombudsmannen har dragit upp riktlinjer för betalningssätten för fakturan: ”Man bör tydligt avtala med konsumenten om den faktureringsmetod som ska användas och man bör meddela konsumenten om de olika alternativen för betalning. Om till exempel konsumenten vid köptillfället uppger sin e- postadress är detta inte en tillräcklig orsak att skicka honom en faktura med e-post, utan man bör särskilt komma överens om en sådan faktureringsmetod. Då man erbjuder elektroniska fakturor bör man komma ihåg att det på marknaden finns olika tjänster då det gäller att ta emot och förvara sådana fakturor. Konsumenten är nödvändigtvis inte intresserad av det elektroniska alternativet om fakturan inte skickas till samma adress som hans övriga elektroniska fakturor.” (konsumentombudsmannens riktlinjer Betalning och fakturor kapitel 4.6)

Borgenären eller uppdragstagaren kan inte i indrivningsskedet ensidigt byta kontaktsätt, om det inte är uppenbart att gäldenären inte längre följer överenskommen praxis. Om gäldenären tar kontakt under indrivningens gång kan kontakten naturligtvis besvaras med användning av de kontaktuppgifter och den kontaktmetod som gäldenären har angett. (KO)

I 10 b § i indrivningslagen föreskrivs när ett nytt avgiftsbelagt indrivningsbrev tidigast kan skickas (indrivningslagen 10 b §).

• En betalningspåminnelse som gäldenären ska betala för, får enligt indrivningslagen skickas enligt en regel som kallas 2×14-regeln: först skickas en normal faktura minst 14 dagar före förfallodagen. En avgiftsbelagd påminnelse får tidigast skickas 14 dagar efter förfallodagen.
• Om det överenskommits att någon separat faktura inte behöver skickas, får en avgift för betalningspåminnelsen krävas förutsatt att påminnelsen inte skickas förrän 14 dagar gått från den överenskomna betalningsdagen.
• För en ny betalningspåminnelse kan indrivningskostnader krävas endast om det gått minst 14 dagar från att föregående betalningspåminnelse avsändes.

Vid indrivning ska man alltid iaktta god indrivningssed och kravet på att gäldenären vid indrivningen inte får orsakas oskäliga eller onödiga kostnader eller onödig olägenhet. I indrivningsåtgärderna ska således beaktas att gäldenären har en tillräckligt lång betalningstid eller tid för att framställa anmärkningar (se LaUB 2/2022 rd, s. 5).

Gäldenären är skyldig att betala de kostnader som indrivningen orsakar borgenären, men gäldenären kan inte påverka utdelningen av indrivningsbrev eller vad borgenären eller indrivningsbolaget och distributionspartnern har kommit överens om. Därför är det viktigt att konsumenten alltid har tillräckligt med tid att reagera, dvs. korrigera sin försummelse av betalningen, göra utredningar om fordringen och framföra anmärkningar om fordringen. Gäldenären ska ges tillräcklig tid, minst tio dagar, att betala eller att framföra anmärkningar. Att ge tid innebär att gäldenären ska få minst tio dagar på sig att reagera efter att indrivningsbrevet tagits emot – alltså inte räknat från brevets datum. När tidsfristen fastställs ska man alltså beakta till exempel den maximala tid som överenskommits med distributionsbolaget för att leverera brevet och eventuella veckoslut och helgdagar mellan att brevet skickas och tas emot. ((KO se även detaljerade grunder för 4 § i RP 199/1996 rd, s. 12).

Även om borgenärens talan på grund av fordran kan behandlas i domstol utan föregående förfaranden för frivillig indrivning, förutsätter god indrivningssed att borgenären har skickat minst en betalningspåminnelse till gäldenären om den förfallna fordringen innan borgenären övergår till strängare påföljder; t.ex. att spärra tjänsten, säga upp tjänsten eller dra ärendet inför domstol (KO) (se även RP 199/1996 rd, s. 7).

Om en professionell indrivare driver in en fordran ska gäldenären före den rättsliga indrivningen ges eller sändas ett betalningskrav enligt indrivningslagen (indrivningslagen 5 § 1 mom., se kapitel 3.2).

I indrivningslagen finns inga bestämmelser om innehållet i en betalningspåminnelse som borgenären skickat. För att kontakten med gäldenären ska kunna betraktas som en betalningspåminnelse ska gäldenären ges tillräckliga uppgifter om borgenären och fordran så att hen utifrån dem kan identifiera fordran som ska drivas in och antingen betala den eller vid behov framföra anmärkningar om dess belopp och grund (RP 57/2012 rd, s. 36).

God indrivningssed förutsätter att en avgiftsbelagd betalningspåminnelse som skickas till gäldenären ger tillräckliga uppgifter för betalning och kontroll av fordringens riktighet, såsom

• borgenärens namn och kontaktuppgifter

  • Om ett annat namn på borgenären används än det i det avtal eller den åtgärd som ligger till grund för fordran, ska i betalningspåminnelsen också uppges det namn som ursprungligen användes för borgenären. Vid indrivning av en överförd fordran ska också den ursprungliga borgenärens namn anges i betalningspåminnelsen.

  • Om uppdragstagaren skickar en betalningspåminnelse på borgenärens vägnar, ska det i betalningspåminnelsen anges vem som driver in fordran och dennes kontaktuppgifter.

• grunden för fordran, uppgifter för identifiering av fakturan och fakturans totala belopp
• betalningsadress och förfallodatum,
• uppgift om till vem eventuella anmärkningar om fordringen ska framföras och inom vilken tid. (KO)

• • Till exempel om särskilda besvärstider som gäller kommunernas och de offentliga samfundens fordringar och om möjligheten att befrias eller få lättnad t.ex. i social- och hälsovårdens avgifter. (se kapitel 4.1.)
  • För att förhindra att gäldenärens betalningssvårigheter förvärras är det dessutom önskvärt att gäldenären också informeras om påföljderna om betalningen försummas. Om det i betalningspåminnelsen ges information om påföljderna av den försummade betalningen, ska informationen vara riktig. (KO)

 

2.11 Frivilliga betalningsarrangemang och god indrivningssed

Vid indrivning ska förhållningssättet till betalningsarrangemang vara ansvarsfullt (indrivningslagen 4 §).  Detta gäller både borgenären och uppdragstagaren.

Borgenären eller uppdragstagaren är inte skyldig att samtycka till de föreslagna betalningsarrangemangen. Det kan emellertid inte heller anses tillbörligt med tanke på gäldenären att systematiskt neka till olika frivilliga arrangemang (RP 57/2012 rd, s. 29-30).

I fråga om konsumentkrediter har kreditgivaren inte rätt att tidigarelägga kreditens förfallodag, om det är fråga om dröjsmål med betalningen på grund av konsumentens sociala prestationshinder, såsom sjukdom, arbetslöshet eller någon annan därmed jämförbar omständighet som inte beror av honom eller henne, utom när detta skulle vara uppenbart oskäligt gentemot kreditgivaren med hänsyn till dröjsmålets längd och andra omständigheter (KSL 7 kap. 34 §). Bestämmelser om förutsättningarna för tidigareläggande av förfallodagen finns i 7 kap. 33 § i KSL. I situationer med sociala prestationshinder ska borgenären i första hand sträva efter att lösa situationen med gäldenären genom betalningsarrangemang (KSL 7 kap. 13 § 5 punkten).

Borgenären ska alltid från fall till fall

• överväga om ett betalningsarrangemang kan anses rimligt med tanke på omständigheterna
• om möjligt sträva efter en försonlig lösning.

Dessutom är det  särskilt viktigt att kreditgivaren har en välvillig inställning till olika betalningsarrangemang när det är fråga om en kredit där gäldenärens bostad står som säkerhet (RP 57/2012 rd, s. 29-30).

Betalningsarrangemangen kan i praktiken delas in i förlängd betalningstid eller betalningsarrangemang för en enskild skuld samt frivillig skuldförlikning som beaktar gäldenärens alla skulder och totala ekonomiska situation. I indrivningslagen förutsätts att borgenären och uppdragstagaren förhåller sig ansvarsfullt till alla betalningsarrangemang.

Utgångspunkten för alla arrangemang måste vara att arrangemanget på basis av erhållna uppgifter är realistiskt i förhållande till gäldenärens förutsägbara betalningsförmåga. Bedömningen av betalningsförmågan ska göras utifrån tillräckliga uppgifter om konsumentens inkomster och andra ekonomiska förhållanden samt med beaktande av arrangemangets ekonomiska betydelse.

Vid bedömningen av betalningsförmågan kan man riktgivande beakta vad som föreskrivs i 7 kap. 14 § i konsumentskyddslagen om kreditgivarens skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet (RP 57/2012 rd, s. 30).

Det är bra att uppmuntra gäldenären att ta kontakt för att komma överens om skuldärendet.  Den ekonomiska betydelsen av ett arrangemang ska beaktas så att överenskommelsen om betalningsarrangemang inte blir övermäktig för gäldenären och borgenären eller uppdragstagaren. Även om gäldenären har tillgång till andra sätt att ta kontakt är telefonen det enda möjliga sättet att hantera ärenden för många gäldenärer. En utgångspunkt är exempelvis att det ska vara möjligt att på basis av uppgifter som gäldenären har meddelat och blivit tillfrågad om per telefon förlänga betalningstiden eller göra upp en betalningsplan för en fordran som är ringa med tanke på gäldenärens ekonomiska situation. (KO)

Borgenären eller uppdragstagaren ska ge konsumenten information och råd för att förhindra att betalningssvårigheter uppstår eller förvärras och informera om hur situationer med betalningsoförmåga kan skötas (RP 57/2012, grunderna för 4 §, s. 30 och KSL 7 kap. 13 §).

Om det under indrivningen upptäcks att gäldenären behöver hjälp med att klara av situationen som helhet och avtala om eventuella betalningsarrangemang, ska gäldenären informeras om vilka instanser (exempelvis ekonomirådgivning och skuldrådgivning) hen kan vända sig till för att få hjälp. (KO)

En professionell indrivare, som bör ha kännedom om lagstiftning och system med anknytning till skuldförhållanden och överskuldsättning, har en mer framträdande rådgivningsskyldighet än exempelvis en småföretagare, som inte kan förutsättas besitta motsvarande sakkunskap. (KO)

3. Särskilda principer när en uppdragstagare sköter indrivningen

3.1 En professionell indrivare ska vara särskilt omsorgsfull

En professionell indrivare, t.ex. en indrivningsbyrå, måste i sin verksamhet särskilt noga respektera gäldenärens rättigheter, trots att det är borgenären som givit uppdraget (se RP 199/1996 rd, s. 12). En uppdragstagare förutsätts förfara med särskild omsorg.

Regionförvaltningsverket i Södra Finland 12620/2017,28.9.2018: Indrivningsbolaget hade skickat betalningskrav till gäldenären 4.5.2016 och 23.5.2016 till den adress som det fått av uppdragstagaren. Adressen var gäldenärens tidigare adress. Indrivningsbolaget fick kännedom om gäldenärens nya adress 7.7.2016. Indrivningsbolaget skickade ett nytt betalningskrav till gäldenärens nya adress och anhängiggjorde samma dag en stämningsansökan i tingsrätten. Med beaktande av att indrivningsbolaget innan käromålet anhängiggjorts fått kännedom om att de tidigare betalningskraven skickats till fel adress borde indrivningsbolaget vid det här skedet ha säkerställt att gäldenären har tagit emot betalningskravet genom att skicka ett nytt betalningskrav till rätt adress innan käromålet anhängiggörs, eller med hjälp av andra kontaktuppgifter säkerställa att gäldenären haft kännedom om obetalda fordringar och om de betalningskrav som skickats ut. Eftersom indrivningsbolaget inte gjort detta handlade det i ärendet i strid mot lag och god indrivningssed.

I de professionella indrivarnas särskilda omsorgsplikt ingår bland annat att säkerställa sådana grunduppgifter om uppdragen som kan utredas utan oskälig möda. Uppdragstagaren ska till exempel kontrollera innan betalningskravet skickas att borgenären har påmint gäldenären om att skulden förfallit till betalning.

Uppdrag som gäller olagliga fordringar eller fordringar som klart är grundlösa får inte tas emot. Uppdragstagaren ska vägra driva in en preskriberad fordran och även avvisa till exempel uppdrag där det i fordran bestäms om högre dröjsmålsränta än den som anges i räntelagen. God indrivningssed anses dock inte omfatta att idkaren av indrivningsverksamhet har en allmän skyldighet att utreda om fordringen är korrekt. Om en så gammal fordran ges till uppdragstagaren för indrivning att den med stöd av den tillämpliga preskriptionsbestämmelsen skulle ha preskriberats, ska uppdragstagaren innan indrivningsåtgärder vidtas försäkra sig om att preskriptionen har avbrutits. (RP 57/2012 rd, s. 31)

Även om uppdragstagaren i princip har rätt att lita på att grunden för fordran är riktig, ska uppdragstagaren ändå försäkra sig om att uppdragstagaren inte övertar indrivningen av lagstridiga eller klart ogrundade fordringar. Den som bedriver indrivningsverksamhet ska till exempel avvärja indrivning av en fordran till den del uppdraget innehåller kreditkostnader som överskrider prisregleringen i 7 kap. 17 a § i konsumentskyddslagen. Till god indrivningssed hör att kontrollera att fordringen är korrekt och att avstå från att driva in ogrundade fordringar även i situationer där uppdragstagaren har anledning att misstänka att fordringen är grundad och riktig till exempel på basis av domstolsavgöranden som gäller fordringsstocken, antalet reklamationer från konsumenter eller myndigheternas observationer. (KO)

Östra Finlands hovrätt 28.6.2018, dnr S 17/941: Den effektiva räntan på krediten överskred bestämmelserna om räntetak i 7 kap. 17 a § i konsumentskyddslagen (207/2013) när uttagsavgiften beaktades i räntans beräkning. Indrivningsbolaget hade förfarit i strid med god indrivningssed när det hade uppburit kreditkostnader som överskred bestämmelserna om räntetak och som skulle anses vara lagstridiga och klart ogrundade.

Högsta förvaltningsdomstolen; 1084/2/14: Indrivningsbolaget hade på nytt tagit emot en fordran som redan hade betalats och som redan tidigare hade reklamerats till indrivningsbyrån. Indrivningsbolaget åberopade att det förfarit omsorgsfullt när det kommit överens med uppdragsgivaren om att denne inte ger indrivningsbolaget juridiskt ogrundade fordringar för indrivning. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att uppdragsavtalet inte befriar indrivningsbolaget från den lagstadgade skyldigheten att iaktta god indrivningssed och handla lagenligt.

Regionförvaltningsverket i Södra Finland 9747/2017;13.6.2018: Indrivningsbolaget hade drivit in en sådan uppdragsgivares fordringar, av vars uppdrag indrivningsbolaget hade avslutat 1 558 st. på grund av gäldenärernas bestridanden och uppdragsgivaren hade avslutat 1 048 st. på grund av gäldenärernas bestridanden. Ingen fordran hade övergått till rättslig indrivning. Konsument Europa hade informerat om rikliga klagomål om uppdragsgivarens fordringar. Utifrån kontakterna hade konsumenter i flera europeiska länder fått fakturor för produkter de aldrig beställt. Indrivningsbolaget ansåg att det var fråga om enskilda konsumentfordringar och att uppdragsgivarens fordringar inte kategoriskt kunde anses vara klart ogrundade. Regionförvaltningsverket ansåg att flera reklamationer och oklarheter i grunderna för fordringarna samt konsumentmyndighetens anmärkningar gav indrivningsbyrån anledning att misstänka att grunderna för uppdragsgivarens liknande fordringar var riktiga.

Indrivningsbyrån skulle i enlighet med den professionella indrivarens särskilda omsorgsplikt utreda om grunden för fordran var korrekt innan indrivningsåtgärder vidtas. Regionförvaltningsverket konstaterade att indrivningsbyrån kan försäkra sig om att grunden för fordran är korrekt till exempel genom att be uppdragsgivaren om att få se avtalet om beställningen eller lyssna på en samtalsinspelning. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbolaget hade förfarit i strid mot lag och god indrivningssed genom att inte utreda om uppdragsgivarens fordring är grundad innan indrivningen, även om indrivningsbolaget haft kännedom om oklarheter kring motiveringarna för uppdragsgivarens fordringar av samma typ.

3.2 Betalningskrav

3.2.1 Leveranssätt av betalningskrav

Enlig indrivningslagen ska den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet, när han driver in en konsumentfordran, ge eller sända gäldenären ett skriftligt betalningskrav. Betalningskravet får dock lämnas till gäldenären också på något annat varaktigt sätt, om gäldenären separat skriftligen eller elektroniskt har gett sitt samtycke till att betalningskrav får lämnas på ifrågavarande sätt (indrivningslagen 5 § 2 mom.). Med annat varaktigt sätt avses lämnande av betalningskravet elektroniskt så att gäldenären kan spara och återge det i oförändrad form (se indrivningslagen 3 a §). Sådana elektroniska leveranssätt är till exempel bankens e-faktura, e-post och elektronisk postlåda.

Samtycke kan ges till indrivningsbyrån eller borgenären, om den instans som lämnar betalningskrav specificeras i samband med att samtycket ges. Samtycket kan omfatta endast en aktör som bedriver indrivningsverksamhet yrkesmässigt. Samtycket fortsätter inte heller att gälla om den som driver in fordran byts ut. (RP 241/2021 rd, s. 52)

Samtycket ska ges separat och inte till exempel som en del av andra avtalsvillkor. Samtycket kan inte heller användas som standardval. Samtycket ska vara frivilligt, gäldenären får inte pressas att övergå till att använda det elektroniska sättet eller välja ett visst elektroniskt leveranssätt. Gäldenären får inte ges bilden av att brevpost inte är tillgänglig eller att endast ett visst elektroniskt leveranssätt är tillgängligt, om flera elektroniska sätt faktiskt används. (RP 241/2021 rd, s. 51-52)

Samtycket får gälla i högst 12 månader och gäldenären har rätt att när som helst återta sitt samtycke. Giltighetstiden räknas från den tidpunkt då gäldenären gav sitt samtycke till den som bedriver indrivningsverksamhet yrkesmässigt eller till borgenären. När tidsfristen för samtycket har löpt ut krävs ett nytt samtycke för att samtycket ska fortsätta. Konsumentens samtycke kan inte förnyas till exempel på den grunden att konsumenten inte särskilt har reagerat på eller motsatt sig att man fortsätter att använda det elektroniska sättet och att samtycket förnyas. (LaUB 2/2022 rd)

Av samtycket ska åtminstone följande uppgifter framgå:

• vilket varaktigt sätt att lämna betalningskrav som kan användas,
• vilken instans som skickar betalningskrav
• vilken fordran eller vilka fordringar samtycket gäller
• datum för när samtycke gavs och samtyckets giltighetstid.

Bevisbördan för samtyckets existens och dess omfattning ligger hos den som lämnat betalningskravet på något annat varaktigt sätt (RP 241/2021 rd, s. 53).

Betalningsyrkanden som gäller en viss enskild fordran kan också lämnas på något annat varaktigt sätt, om gäldenären efter det att fordran har förfallit till betalning uttryckligen har godkänt att meddelanden om fordran lämnas på detta sätt. (indrivningslagen 5 § 3 mom.)

När ett betalningskrav lämnas till gäldenären på något annat varaktigt sätt ska den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet tillräckligt noggrant säkerställa att betalningskravet de facto har nått gäldenären. (indrivningslagen 5 § 4 mom.)

Vad som utgör tillräcklig noggrannhet ska bedömas i förhållande till det sätt på vilket betalningskravet har lämnats. Betalningskravet ska lämnas med hjälp av sådana tekniska metoder och förmedlingssätt som gör det möjligt att konstatera att det de facto har gjorts tillgängligt för gäldenären. Till exempel om betalningskravet lämnas in;

• per e-post kan man be konsumenten om en separat bekräftelse på att betalningskravet har tagits emot
• elektroniskt i konsumentens personliga och indrivningsbyråns kundmapp ska konsumenten få ett meddelande via en annan kanal om att betalningskravet har skickats till kundmappen. Enbart det att betalningskravet görs tillgängligt för konsumenten i dennes kundmapp räcker alltså inte (se närmare om tillräcklig omsorg i motiveringen till 5 § 4 mom. i RP 241/2021 rd, s. 53).
  I en tvist är det fråga om en bedömning från fall till fall. Om det inte har säkerställts att betalningskravet de facto kommit blivit tillgängligt för gäldenären eller om samtycke till exempel inte har begärts på det sätt som föreskrivs i lagen, bedöms förfarandet med stöd av 4 § och 6 § i indrivningslagen. (RP 241/2021 rd, s. 54)

Intressebevakaren eller en person med intressebevakningsfullmakt har rätt att på begäran få betalningskraven skriftligen eller elektroniskt. En separat kostnad kan inte tas ut för detta. (indrivningslagen 5 § 5 mom.)

3.2.2 Inlämnande av betalningskrav

Ett betalningskrav får inte ges eller sändas förrän gäldenären efter det att fordran förfallit till betalning har påmints om fordran och det har gått minst 14 dagar från det att betalningspåminnelsen lades fram eller sändes (indrivningslagen 5 §).

Vid indrivning ska man alltid iaktta god indrivningssed och kravet på att gäldenären vid indrivningen inte får orsakas oskäliga eller onödiga kostnader eller onödig olägenhet I indrivningsåtgärderna ska således beaktas att gäldenären har en tillräckligt lång betalningstid eller tid för att framställa anmärkningar (se LaUB 2/2022 rd)

Gäldenären är skyldig att betala de kostnader som indrivningen orsakar borgenären, men gäldenären kan inte påverka valet av indrivningsbolag, utdelningen av indrivningsbrev eller vad indrivningsbolaget och distributionspartnern har kommit överens om. Därför är det viktigt att konsumenten alltid har tillräckligt med tid att reagera, dvs. korrigera sin försummelse av betalningen, göra utredningar om fordringen och framföra anmärkningar om fordringen. Gäldenären ska ges tillräcklig tid, minst tio dagar, att betala eller att framföra anmärkningar. Att ge tid innebär att gäldenären ska få minst tio dagar på sig att reagera efter att indrivningsbrevet tagits emot – alltså inte räknat från brevets datum. När tidsfristen fastställs ska man alltså beakta till exempel den maximala tid som överenskommits med distributionsbolaget för att leverera brevet och eventuella veckoslut och helgdagar mellan att brevet skickas och tas emot. (KO)(se kapitel 2.10)

En professionell indrivare får i allmänhet inte kräva betalning för en konsumentfordran i domstol förrän ett lagenligt betalningskrav har getts eller sänts och de tider för betalning av fordran och framställning av anmärkningar som nämnts i kravet löpt ut. Om ett betalningskrav har lämnats till en gäldenär på något annat varaktigt sätt, får i domstol inte krävas att fordran betalas innan den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet tillräckligt noggrant har säkerställt att betalningskravet de facto har nått gäldenären. (indrivningslagen 6 § 1 mom.)

Om betalningskravet inte givits eller sänts, får en professionell indrivare i domstol kräva betalning endast om

• ett uppskov med behandlingen i domstol kan leda till en rättsförlust för borgenären eller om det finns något annat vägande skäl att utan dröjsmål inleda behandlingen (t.ex. om det är uppenbart att gäldenären försöker undvika att betala fordran), eller
• gäldenären har bestridit sin betalningsskyldighet eller begärt att indrivningen avbryts och ärendet överlämnas till rättslig indrivning (indrivningslagen 6 § 2 mom.).

Om det lagstadgade betalningskravet inte givits, är gäldenären inte skyldig att ersätta indrivningskostnaderna, utom i det fall att den yrkesmässiga indrivarens underlåtelse kan anses vara ringa (se indrivningslagen 10 §).

3.2.3 Innehållet i betalningskravet

Genom betalningskravet säkerställs det att gäldenären får tillräckligt med information för att kunna utreda riktigheten av fordran och bedöma sin egen rättsliga ställning (RP 199/1996 rd, s. 13).

I ett betalningskrav ska åtminstone nämnas:

• Borgenärens namn och adress (indrivningslagen 5 a § 1 mom. 1 punkten).
  • Om det namn som i indrivningsfasen används för borgenären är ett annat än namnet i det avtal eller någon annan åtgärd som ligger till grund för fordran, ska också det namn som ursprungligen användes för borgenären uppges i betalningskravet. I sådana situationer ska det av betalningskravet alltså framgå både det namn borgenären nu använder och det namn som ursprungligen användes om borgenären Den ursprungliga borgenärens namn ska anges i betalningskravet när en överförd fordran drivs in (indrivningslagen 5 a § 3 mom., RP 57/2012 rd, s. 36)
• Grunden för fordran (indrivningslagen 5 a § 1 mom. 2 punkten).
  • Informationen ska ges i en sådan form att gäldenären utifrån den kan identifiera fordran. (RP 57/2012 rd, s. 36)
  • Individualiseringen förutsätter att det skuldförhållande, den förpliktelse eller det avtal från vilket fordran har uppkommit anges (RP 199/1996 rd, s. 14). Dessutom ska det t.ex. då en hälsocentralavgift drivs in av betalningskravet framgå tidpunkten för den vård som är grund för avgiften (RP 57/2012 rd s. 36)
• Information om fordran med dess kapital, ränta, dröjsmålsränta och indrivningskostnader specificerade. Dessutom ska en summa av de olika posterna ges. Om grunderna för hur räntorna beräknas inte nämns i betalningskravet, ska gäldenären underrättas om sin rätt att på begäran få en utredning över hur räntorna bestäms (indrivningslagen 5 a § 1 mom. 3 punkten och 4 mom.).
  • Gäldenären ska på begäran ges en utredning om vilka åtgärder och utgiftsposter kravet på indrivningskostnader grundar sig på. Det ligger dock i båda parternas intresse att betalningskravet redan innehåller tillräcklig information. Det rekommenderas således att indrivningskostnadernas belopp specificeras per åtgärd i betalningskravet. (KO)
  • En allmän regel är att det för räntorna i betalningskravet anges ränteprocenten, ränteperioden och det kapitalbelopp som ränta eller dröjsmålsränta har utgått på. Även beloppet i euro ska anges. (KO)
• Till vem, hur och när fordran ska betalas (indrivningslagen 5 a § 1 mom. 5 punkten)
  • I ett betalningskrav ska i form av ett datum anges den dag då betalningen senast ska ske. Det strider alltså mot god indrivningssed att till exempel meddela att förfallodagen är genast eller en viss tid efter datumet för betalningskravet. (KO)
  • Fakturan kan lätt bli betald flera gånger om flera personer ansvarar för samma skuld och ett separat betalningskrav skickas till varje solidariskt ansvarig gäldenär. God indrivningssed förutsätter att betalningskraven i en sådan situation anger att betalningskravet har skickats till alla solidariskt ansvariga gäldenärer. (KO)
• Gäldenärens möjlighet att framställa anmärkningar mot fordrans belopp och grund samt inom vilken tid anmärkningarna ska framställas (indrivningslagen 5 a § 1 mom. 6 punkten)
  • Vid indrivning av direkt utsökningsbar fordran ska i betalningskravet uppges de rättsmedel som står till förfogande vid indrivningen och om möjligheten att ansöka om betalningsuppskov (indrivningslagen 5 a § 1 mom. 6 punkten)
  • I ett betalningskrav som gäller en avgift för social- och hälsovården i ett välfärdsområde ska uppdragstagaren senast, om välfärdsområdet inte redan tidigare har meddelat, meddela om rätten att bli befriad eller få lättnad i en klientavgift eller någon annan avgift inom social- och hälsovården som ett offentligt samfund påfört. (KO se lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården 11 § och kapitel 4.1)
• Till vem anmärkningarna ska framställas (indrivningslagen 5 a § 1 mom. 7 punkten)
  • Om indrivningen gäller ett offentligt samfunds fordran ska det särskilt uppges kontaktinformation för den enhet eller person till vilken gäldenären kan rikta sina anmärkningar om fordran och indrivningen (se indrivningslagen 5 a § 1 mom.7 punkten).
  • Gäldenären måste underrättas om att fordran överförts från den ursprungliga borgenären till en uppdragstagare för indrivning och att ärendet framdeles ska skötas med uppdragstagaren. (KO)
  • I yrkandet ska uppges kontaktuppgifterna till den kundserviceenhet eller person inom kundtjänsten till vilken gäldenären kan framställa anmärkningar. Gäldenären ska utan besvär få kontakt med kundtjänsten. (KO)
• Om de indrivningskostnader som krävs överstiger de maximibelopp som föreskrivs i indrivningslagen ska grunderna för indrivningskostnaderna specificeras för gäldenären och denne ska upplysas om att beloppet är större än de maximibelopp som annars ska iakttas (indrivningslagen 10 a § 3 mom.).
• Vid indrivning ska förhållningssättet till betalningsarrangemang med gäldenären vara ansvarsfullt och i händelse av försenad betalning ska konsumenten ges information och råd för att förhindra att betalningssvårigheter uppstår eller förvärras (indrivningslagen 4 § och KSL 7 kap. 13 §).
  • Således rekommenderas det att man i betalningskravet redogör för möjligheten till betalningsarrangemang. (KO)
• Betalningskravet ska innehålla information om gäldenärens rätt att begära att indrivningen avbryts och att ärendet överlämnas till rättslig indrivning samt om hur begäran om avbrytande ska göras och vilka rättsverkningar begäran har (indrivningslagen 5 a § 2 mom.)

3.3 Gäldenärens betalningsskydd

Den betalning som gäldenären gör till uppdragstagaren är giltig även gentemot borgenären. Ett avtal mellan gäldenären och uppdragstagaren om betalningstiden, sättet för betalningen eller andra arrangemang i anslutning till betalningen av fordran binder också borgenären (indrivningslagen 8 § 1 mom.). Gäldenären ska kunna lita på att uppdragstagaren handlar inom ramen för sina befogenheter när avtal i anslutning till uppdraget ingås.

En betalning är giltig även om gäldenären betalar fordran till borgenären efter det att ärendet har överförts till uppdragstagaren. Det hindrar inte att gäldenären blir skyldig att till uppdragstagaren betala de indrivningskostnader som redan uppstått. Borgenären ska utan dröjsmål underrätta uppdragstagaren om prestationen för att onödiga indrivningskostnader ska kunna undvikas. (KO)

Onödiga kostnader är kostnader för indrivningsåtgärder som har föranletts av att borgenären har försummat sin skyldighet att utan dröjsmål underrätta uppdragstagaren om en prestation som borgenären har fått. Kostnader för sådana indrivningsåtgärder kan inte tas ut av gäldenären. (KO)

En betalning som gäldenären gjort med bristfälliga eller felaktiga betalningsuppgifter påverkar inte betalningens rättidighet eller bindande verkan i förhållande till borgenären. Till god indrivningssed hör att indrivningsbolaget utan obefogat dröjsmål utreder och riktar betalningarna till rätt fordran. Således får till exempel dröjsmålsränta krävas av gäldenären från förfallodagen endast till betalningsdagen. Gäldenärens betalning kan riktas med andra synliga uppgifter om betalningen, såsom uppgifter om betalningens belopp, uppgifter om borgenären eller betalningens referensuppgifter. (KO)

3.4 Mervärdesskatt i indrivningen av konsumentfordringar

Uppdragstagaren får inte av gäldenären debitera mervärdesskatt för sitt uppdrag i situationer när det är fråga om indrivning av en konsumentfordran och borgenären är berättigad att dra av eller få som återbäring momsen för indrivningsarvodet i sin egen beskattning. Om momsen som betalas för indrivningstjänsterna inte slutar som kostnader för näringsidkaren eller det offentliga samfundet, kan den inte heller debiteras av en konsument i gäldenärsställning som en del av indrivningskostnaderna (se MD 2001/005).  I maximibeloppen för indrivningskostnaderna ingår mervärdesskatt i de fall där skatten kan debiteras av en gäldenär för en konsumentfordran (RP 21/2004 rd, s. 11).

3.5 Indrivning av en fordran som uppstått utomlands

En i Finland registrerad utövare av indrivningsverksamhet kan ta emot ett uppdrag om indrivning av en fordran som uppkommit utomlands.

När det gäller frivillig indrivning av en fordran som uppstått utomlands gäller utöver kravet på god indrivningssed också vissa specifika drag som kännetecknar utländska fordringar. Särskilt ska det utredas grunden för fordran, eftersom denna ofta bygger på en för gäldenären främmande, utländsk lagstiftning. Även språksvårigheter och resplaner kan ha kunnat hindra eller begränsa gäldenärens möjligheter att reagera redan på ort och ställe. Därför är det viktigt att gäldenären under indrivningens gång får sin rättsliga situation och sitt rättsskydd utredda. (KO)

4. Det offentliga samfundets särskilda roll

När ett offentligt samfund driver in sin fordran av en medborgare ska de vid indrivningen

• handla sakligt och taktfullt, och
• åtminstone beakta samma krav som vid indrivning av näringsidkaren. Konsumentombudsmannen ska övervaka de offentliga samfundens indrivning av privatpersoner tills fordran går till utsökning.

Vid indrivning av offentligrättsliga fordringar ska man beakta att indrivningen är ett offentligt uppdrag, under vilket även kraven gällande god förvaltning som fastställs i förvaltningslagen ska följas.

Riksdagens justitieombudsman 30.9.1999, dnr 1681/4/97.  När ett offentligt samfund överlåter indrivningen till en uppdragstagare ska det beakta att privata indrivningsbyråer som bedriver indrivning yrkesmässigt inte handlar under tjänsteansvar. Det offentliga samfundet måste därför i tillräcklig mån övervaka uppdragstagarens indrivningsförfaranden.

Med tanke på orsakandet av onödiga kostnader för gäldenären är det viktigt att de offentliga samfunden överväger den totala bördan för gäldenären innan de ökar de kostnader som gäldenären ska betala (se indrivningslagen 4 §). Bland annat ska en avgift som fastställts enligt en persons betalningsförmåga ska efterskänkas till den del förutsättningarna för personens eller familjens försörjning eller förverkligandet av personens lagstadgade försörjningsplikt äventyras av att avgiften tas ut. Dessutom kan välfärdsområdet besluta att efterskänka eller nedsätta även andra avgifter än de som bestäms enligt betalningsförmågan (lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården 11 § , se kapitel 4.1.).

Offentliga samfunds fordringar är i allmänhet direkt utmätningsbara och även indrivningskostnaderna för dessa fordringar är direkt utmätningsbara oberoende av om de beror på borgenärens indrivningsåtgärder eller skötseln av indrivningsuppdraget. Enligt 10 § i indrivningslagen kan gäldenären vara ansvarig för att indrivningskostnaderna ersätts endast till borgenären; uppdragstagaren kan alltså inte kräva indrivningskostnader självständigt. Vid indrivning av direkt utsökningsbara fordringar ansvarar borgenären också för att indrivningskostnaderna är riktiga (RP 57/2012 rd, s. 42). En borgenär för vars fordran gäller att den är direkt utsökbar bär själv ansvaret bl.a. för att fordran genom utsökningen drivs in till rätt belopp, och ser till att en preskriberad fordran inte drivs in (RP 83/2006 rd, s. 87).

Även minderåriga använder offentliga samfunds tjänster. Enligt huvudregeln bör en minderårig inte kunna skuldsätta sig under tiden som omyndig. Det är vårdnadshavaren som bör gå in som betalningsskyldig i sådana rättshandlingar som förutsätter vårdnadshavarens samtycke. Faktureringen som gäller besök i hälsocentraler och olika socialvårdstjänster borde redan på grund av vårdnadsansvaret i första hand falla på vårdnadshavare. En minderårig ska dock ha möjlighet att få dessa tjänster även utan vårdnadshavarens vetskap (lagen om patientens ställning och rättigheter, 7 och 9 § och se kapitel 2.9: indrivning som riktas mot en minderårig).

Riksdagens biträdande justitieombudsman 18.6.2009, dnr 1090/2007. Det var fråga om att ta ut självriskandelen för kommunens sjukresa. Enligt avgörandet ska borgenären för ett barn under 10 år som inte själv kan besluta om sin vård utreda barnets vårdnadshavare samt i regel rikta debiteringen och indrivningen till vårdnadshavaren.

Riksdagens biträdande justitieombudsman 19.2.2019, dnr 89/2018. Det var fråga om en avgift som tas ut för en oavbokad polikliniktid för ett 17-årigt barn. I avgörandet konstateras att barnet på grund av barnets bästa ska skyddas mot överskuldsättning så att särskild uppmärksamhet fästs vid att debiteringen är befogad. Detta innebär att fakturan i första hand skickas till barnet för att utreda barnets vilja. Om barnet uttryckligen uppger att hen önskar att räkningen inte skickas åt vårdnadshavaren är påförandet av avgiften åt det över femton år gamla barnet som utgångspunkt berättigat, åtminstone om barnet ursprungligen på egen hand sökt vård. Om barnet inte reagerar på räkningen föreligger inga hinder för att avgiften faktureras och indrivs av vårdnadshavaren som en levnadskostnad för barnet, om fallets omständigheter tillstyrker antagandet.

4.1 Offentligrättsliga fordringar

Med tanke på hur indrivningslagen tillämpas finns det fyra slags fordringar av offentliga samfund.

• Fordringar på vilka indrivningslagen inte alls tillämpas. Typiska sådana är skatter, böter och avgifter för statliga myndigheters prestationer.
• Fordringar på vilka indrivningslagen tillämpas men som inte får överlåtas till en uppdragstagare för indrivning (se indrivningslagen 9 §). Sådana är till exempel parkeringsböter och kontrollavgifter för kollektivtrafik.
• Fordringar på vilka indrivningslagen tillämpas och som får överlåtas till en uppdragstagare för indrivning. Typiska sådana är klientavgifter för social- och hälsovården, äldrevården, dagvården och vissa avgifter inom utbildningsväsendet.
• En fordring som är av privaträttslig karaktär.

De offentligrättsliga fordringarna är med stöd av den lag eller förordning som styr dem i allmänhet direkt utsökningsbara. Till exempel hyrorna för kommunala hyresbostäder är emellertid inte direkt utsökningsbara. Dessa fordringar är privaträttsliga till sin karaktär. Om frivillig indrivning av detta slags avgifter – av borgenären eller av en uppdragstagare – inte lyckas, måste betalningen krävas med fordringsärende vid domstol så att en verkställbar dom fås.

Försäkringsbolag, som är privata affärsföretag, har i vissa fall på lag grundad rätt att få in sina fordringar genom direkt utsökning.

Om momsen som betalas för indrivningstjänsterna inte slutar som kostnader för det offentliga samfundet, kan den inte heller debiteras av en gäldenär som en del av indrivningskostnaderna. De maximala beloppen för indrivningskostnaderna för konsumentfordringar inkluderar moms i de fall där momsen kan debiteras av en gäldenär.

En professionell indrivare är skyldig att ge eller sända gäldenären ett skriftligt betalningskrav eller ett betalningskrav som tillställts gäldenären på något annat varaktigt sätt. Vid indrivning av direkt utsökningsbara fordringar ska både borgenären och uppdragstagaren informera gäldenären om möjligheten att ansöka om betalningsuppskov och om de rättsmedel som står till förfogande.

Konsumenten kan anföra grundbesvär om gäldenären anser att fordran har påförts eller debiterats felaktigt (9 § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter). Dessutom har konsumenten rätt att få nedsättning av social- och hälsovårdsavgifter eller andra avgifter eller att helt befrias från avgiften till den del förutsättningarna för personens eller familjens försörjning eller förverkligandet av personens lagstadgade försörjningsplikt äventyras av att avgiften tas ut. Välfärdsområdet ska informera om rätten före eller i samband med den första servicehändelsen. Om det inte är möjligt att ge informationen före servicehändelsen eller i samband med den, kan informationen lämnas senare, dock senast när avgiften tas ut. (Lag om klientavgifter inom social- och hälsovården 11 §)

Uppdragstagaren ska försäkra sig om att gäldenären har informerats om rätten att få avgiften nedsatt eller att den kan efterskänkas helt innan indrivningsåtgärder vidtas. Om detta inte har skett, ska information om denna rätt ges i samband med indrivningen. (KO)

Det ska också anges kontaktuppgifter till den enhet eller person inom det offentliga samfundet som gäldenären kan vända sig till med anmärkningar mot fordran eller indrivningen. (se indrivningslagen 5 a § 1 mom. 6–7 punkten)

5. Indrivningskostnader

Gäldenären ska ersätta de skäliga kostnader som orsakas borgenären av indrivningen. Ersättningsskyldigheten kan grunda sig både på kostnaderna för borgenärens egna indrivningsåtgärder och på borgenärens kostnader till följd av ersättningar som borgenären ska betala till en uppdragstagare för skötseln av indrivningen (indrivningslagen 10 § 1 mom.). Bestämmelser om de maximibelopp för indrivningskostnader som tillåts vid indrivning av konsumentfordringar finns i 10 a § i indrivningslagen.

Vid bedömningen av indrivningskostnadernas skälighet ska hänsyn tas till

• fordrans storlek
• utförd arbetsmängd
• ett ändamålsenligt sätt att utföra indrivningsuppdraget
• övriga omständigheter

I 4 § i indrivningslagen om god indrivningssed är det uttryckligen förbjudet att orsaka oskäliga eller onödiga kostnader för gäldenären. Dessa allmänna bestämmelser ska tillämpas vid all indrivning av konsumenter oberoende av vem som driver in fordran eller vilken typ av fordran indrivningen gäller.

I förarbetena till indrivningslagen konstateras att det allmänna kravet på skälighet för indrivningskostnader och grunderna för bedömning av skäligheten också gäller kostnaderna för indrivningsåtgärder för vilka maximibeloppen har fastställts separat. Enligt förarbetena är syftet inte att maximibeloppet utan vidare ska kunna drivas in av gäldenären, utan de indrivningskostnader som krävs ska i varje enskilt fall vara motiverade och skäliga på det sätt som föreskrivs i 10 §. Det har uttryckligen betonats att de i lagen föreskrivna eurobeloppen för indrivningskostnader för konsumentfordringar inte är avsedda som standardersättning för indrivningskostnader utan endast som maximibelopp. (RP 21/2004 rd, s. 11 och RP 57/2012 rd, s. 18)

När kostnadernas skälighet bedöms ska bland annat fordrans storlek och den utförda arbetsmängden beaktas. Vid bedömningen av skäligheten är det fråga om en helhetsbedömning där alla omständigheter som inverkar på saken ska beaktas (RP 199/1996 rd, s. 16). Beaktandet av fordrans storlek innebär inte att indrivningskostnaderna ska fastställas som en schematisk andel av fordran (RP 21/2004 rd, s. 6). I förarbetena till indrivningslagen har behovet av att beakta indrivningskostnadernas maximibelopp uttryckligen motiverats med att indrivningskostnaderna särskilt vid små och medelstora skulder i praktiken kan ha blivit oskäligt stora och överskridit det egentliga skuldbeloppet (LaUB 14/2012 rd).

Om konsumenten anser att kostnaderna är oskäliga eller ogrundade, kan konsumenten framföra bestridandet av kostnadernas grund eller belopp till borgenären och föra bestridandet av indrivningskostnaden till exempelvis konsumenttvistenämnden för behandling.

Gäldenären är inte skyldig att ersätta indrivningskostnader,

• om borgenären eller uppdragstagaren har förfarit i strid med god indrivningssed eller
• om borgenären eller uppdragstagaren har fortsatt indrivningen efter att betalningsskyldigheten bestridits (se närmare punkt 2.7 Om gäldenären framställer anmärkningar mot fordran) eller
• om borgenären eller uppdragstagaren har fortsatt indrivningen efter att gäldenären har begärt att indrivningen avbryts och ärendet överlämnas till rättslig indrivning (se närmare punkt 2.8 Gäldenärens rätt till avbrytande av den frivilliga indrivningen) eller
• om den professionella indrivaren inte har gett gäldenären ett lagenligt betalningskrav (se närmare punkt 3.2 Betalningskrav),
• om borgenären eller uppdragstagaren har använt en tratta för indrivning av en konsumentfordran (se indrivningslagen 7 §),
• utom om det kan anses att borgenärens eller uppdragstagarens förfarande eller underlåtelsen kan anses vara ringa (indrivningslagen 10 § 3 mom.).

Gäldenären är endast skyldig att ersätta den borgenär som innehar huvudfordran för indrivningskostnaderna. En indrivningsbyrå eller någon annan uppdragstagare har alltså inte rätt att i eget namn kräva ersättning för indrivningskostnaderna av gäldenären. Detta är fallet oavsett om fordran är direkt utsökningsbar eller inte.

Helsingfors förvaltningsdomstol 26.8.2021 (H4007/2021): Förvaltningsdomstolen ansåg att det totala beloppet av de indrivningskostnader i efterindrivningen som olika borgenärer ansvarar för och som ska ersättas uppdragsgivaren inte kan redovisas för gäldenären så att indrivningsbyrån nämns som uppdragsgivare för indrivningskostnaderna och att gäldenären inte kan se och känna till de olika borgenärernas och skuldernas andelar av kostnaderna. Indrivningsbyrån ska också i efterindrivningen kunna specificera beloppet av de indrivningskostnader som hänför sig till olika borgenärers ansvar trots att den efter fem år inte längre är skyldig att förvara handlingarna. Om indrivningsbyrån inte går till väga på det sätt som nämns ovan, kan den inte säkerställa att de gemensamma indrivningskostnaderna som drivits in i efterindrivningen till exempel inte omfattar indrivningskostnader för en fordran som upphört eller bestridits.

Indrivningskostnaderna ska motsvara borgenärens faktiska kostnader (indrivningslagen 10 §).

Med faktiska kostnader avses endast kostnader för indrivningsåtgärder efter förfallodagen (KO).

Uppdragstagaren får som indrivningskostnader av gäldenären kräva högst det belopp som borgenären har betalat eller är skyldig att betala till uppdragstagaren enligt det avtal som har ingåtts mellan borgenären och uppdragstagaren. Således är det inte lagenligt med ett förfarande där man av gäldenären på basis av indrivningsbyråns åtgärder kräver ersättning för indrivningskostnader till exempel 50 euro, även om borgenären enligt avtalet mellan borgenären och indrivningsbyrån inte är skyldig att betala detta belopp till indrivningsbyrån. Om gäldenären bestrider riktigheten av kostnaderna för indrivning som sköts av en uppdragstagare, ska borgenären visa att han eller hon de facto har betalat eller är skyldig att betala det belopp till uppdragstagaren som krävs av gäldenären som indrivningskostnader. (RP 57/2012 rd, s. 38)

Således är det inte lagenligt med ett förfarande där uppdragstagaren producerar en indrivningstjänst för vilken det av gäldenären krävs kostnader som denne inte debiterar uppdragsgivaren.  Ett förfarande är inte heller lagenligt där de indrivningskostnader som krävs av gäldenären skenbart motsvarar de indrivningskostnader som krävs av borgenären, men de faktiska indrivningskostnaderna täcker även andra tjänster som indrivningsbolagen tillhandahåller (såsom reskontra- och fakturaförmedlingstjänster). (KO)

Utgångspunkten är att borgenären har rätt att fritt överföra en fordringsrätt till en tredje part.  Överföringen av borgenärens fordringsrätt begränsas dock av att indrivningen av indrivningskostnaderna och huvudfordringen inte kan separeras. Borgenären kan till exempel inte på egen hand överföra indrivningskostnaderna till en ny borgenär om huvudfordringen fortfarande är obetald. Borgenären ska också påvisa att den har betalat eller är förpliktad att till indrivningsbyrån betala åtminstone det belopp som krävs av gäldenären som indrivningskostnader. Om den ursprungliga borgenären överför en fordring till en ny borgenär krävs det, för att indrivningsåtgärderna gentemot gäldenären gällande de indrivningskostnader som uppstått före överföringen ska kunna fortsätta, att den ursprungliga borgenären har betalat ett belopp som motsvarar kostnaderna till indrivningsbyrån eller att den nya borgenären har tagit ansvar för den indrivningsskuld som den ursprungliga borgenären har gentemot indrivningsbyrån och sålunda har betalat eller är förpliktad att till indrivningsbyrån betala ett belopp som motsvarar de kostnader som krävs av gäldenären. (KO)

Konkurrens- och konsumentverket KKV/3018/2014, 26.6.2015: Konsumentombudsmannen ansåg att villkoret att borgenärens betalningsskyldighet gentemot uppdragstagaren aktualiseras först när indrivningsåtgärderna mot gäldenären har lett till resultat inte strider mot 10 § i indrivningslagen. Borgenärens betalningsskyldighet att betala ett indrivningsarvode ska dock vara i kraft så länge som indrivningskostnaden ifråga krävs av gäldenären.

Konsumentombudsmannen betonade att syftet med lagändringen har varit att förtydliga grunderna för gäldenärens kostnadsansvar och borgenären måste i sista hand kunna visa att det av gäldenären inte krävs mer indrivningskostnader än vad borgenären är skyldig att betala för indrivningen till uppdragstagaren. Borgenären ska alltid tydligt kunna visa vad hen redan har betalat eller vad hen är skyldig att betala som ersättning för indrivningen till uppdragstagaren.

5.1 Gäldenären får inte orsakas onödiga kostnader

Det strider mot god indrivningssed att orsaka gäldenären oskäliga eller onödiga kostnader eller onödig olägenhet (indrivningslagen 4 § 2 mom. 2 punkten).

Avgiften för betalningspåminnelse, betalningskrav eller betalningsplan omfattar ersättning för allt arbete i anslutning till dem. Således strider det mot indrivningslagen att som en separat indrivningskostnad kräva ersättning av gäldenären för det sedvanliga utredningsarbetet som krävs för att utföra uppdraget eller till exempel för att överföra skulden från borgenären till indrivningsbyrån eller från indrivningsbyråns aktiva indrivning till efterindrivning. (KO)

Regionförvaltningsverket i Södra Finland 11969/2016, 24.11.2017: Indrivningsbyrån hade motiverat kostnadskravet på 5 euro med att gäldenären genom brevet hade underrättats om att fordran överförts till indrivningsbolagets efterindrivningsenhet och om de kontaktuppgifter som ändrats på grund av detta. Att överföra indrivningen av en fordran från en enhet till en annan i indrivningsbolagets organisation är inte en grund för att kräva indrivningskostnader av gäldenären för en anmälan som gäller denna överföring. Det är fråga om indrivningsbolagets interna arrangemang som det inte kan krävas kostnader för att underrätta gäldenären om.

För att kunna handla på behörigt sätt ska borgenären eller uppdragstagaren se till att gäldenären effektivt kan utöva sina lagstadgade rättigheter även när fordran är föremål för indrivning. En av gäldenärens betydande rättigheter i anslutning till indrivningslagen är rätt att få uppgifter om sin skuldsituation och rätt att bestrida sin betalningsskyldighet. Förfaranden som försvagar eller försvårar gäldenärens utövande av sina lagstadgade rättigheter strider mot god indrivningssed. Således får man till exempel inte ta ut en separat kostnad för behandling av konsumentens sedvanliga reklamationer. (KO)

Om gäldenären bestrider sin betalningsskyldighet får frivillig indrivning enligt indrivningslagen inte fortsättas. Vid indrivningen ska man också försäkra sig om att gäldenären under inga omständigheter kan få följande indrivningsbrev för en skuld som gäldenären har bestridit. Kostnaderna för sådana indrivningsåtgärder är således ogrundade och får inte tas ut av gäldenären. Oberoende av om det är fråga om bestridande av betalningsskyldighet eller förfrågan i anslutning till skuldförhållandet förutsätter god indrivningssed att situationen beträffande oklara fordringar utreds innan följande åtgärder vidtas. Detta ligger i båda parternas intresse. (KO)

Fordringar som baserar sig på samma avtal eller i övrigt har uppstått på samma grund ska för att undvika onödiga kostnader behandlas tillsammans vid indrivningen. Även om fordringen har förfallit i flera rater ska de obetalda raterna så långt det är möjligt samlas i samma betalningskrav. (RP 57/2012 rd, s. 40)

Även fordringar med olika grund från samma borgenär ska i den mån det är möjligt slås samman för att förhindra att onödiga kostnader uppstår (se RP 241/2021 rd, s. 6).

Helsingfors hovrätt 6.9.2012/2357: Sex olika fordringar som drivits in hos A hade samma borgenär. Fordringarna hade grundat sig på liknande grunder. De hade förfallit under två på varandra följande dagar, av vilka man kunde dra slutsatsen att de hade kommit till samtidigt eller nästan samtidigt. Med beaktande av att betalningskraven för var och en av de sex fordringarna hade sänts samma dagar ansåg hovrätten dessutom att det hade varit lätt att sammanslå fordringarna vid brevindrivning. Sammanslagningen kunde också skäligen ha förutsatts åtminstone för de fordringar vars förfallodag var densamma. Bolaget ansågs ha förorsakat A sådana onödiga kostnader som avses i 4 § 2 mom. lagen om indrivning av fordringar till den del indrivningen av fordringar som förfallit till betalning vid samma tidpunkt inte hade sammanslagits.

Även om indrivningen av fordringar inte med fog har kombinerats med samma betalningskrav, men åtgärderna i anslutning till indrivningen av fordringarna sköts, i själva verket gemensamt för olika fordringar så att det är ägnat att minska det arbete och de kostnader som indrivningsåtgärderna orsakar, ska detta beaktas i de indrivningskostnader som krävs av gäldenären. (KO)

Regionförvaltningsverket i Södra Finland 11730/2019, 02.04.2020: Indrivningsbolaget hade åtta fordringar av samma borgenär för indrivning hos samma gäldenär. Fordringarna hade inte samband med samma avtal eller ett så kallat långfristigt skuldförhållande, men de hade ändå liknande grund. Fordringarna hade förfallit till betalning under en tvåårsperiod, så de hade inte uppstått samtidigt eller ens nästan samtidigt. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbolaget i ärendet i fråga inte kan förutsättas ha slagit samman fordringar vid indrivning.

Gäldenären hade flera år senare fått en separat betalningspåminnelse för var och en av samma borgenärs fordringar på samma dag. För varje betalningspåminnelse krävdes separata indrivningskostnader. Regionförvaltningsverket ansåg att när det var fråga om samma borgenärs fordringar av samma gäldenär, på liknande grunder har detta bidragit till att minska indrivningsbolagets nödvändiga arbete i samband med indrivningsåtgärderna i fråga. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsbolaget har orsakat gäldenären onödiga och oskäliga kostnader när det har krävt separata indrivningskostnader för varje brev för de åtta av samma borgenärs fordringar, trots att indrivningsbreven hade upprättats samtidigt.

Andra oskäliga eller onödiga kostnader som orsakats gäldenären är t.ex. kostnader som uppkommer till följd av att upprepade betalningspåminnelser sänts gäldenären med korta intervall (RP 199/1996 rd, s. 13).

Onödiga kostnader förorsakas också av att det till en gäldenär en och samma dag skickas två brev, det ena med en saldobekräftelse och det andra med ett kravbrev, och båda breven gäller samma skuld eller när gäldenären begär aktuell information om sin skuldsituation, meddelas skuldsaldot med nya, avgiftsbelagda indrivningsbrev. (KO)

Gäldenären är inte heller skyldig att ersätta kostnaderna för sådana indrivningsåtgärder som vidtas när behandlingen av målet redan har inletts i domstol och som syftar till att gäldenären frivilligt ska fullgöra en betalning. (RP 57/2012 rd, s. 32)

Vid indrivning ska förhållningssättet till betalningsarrangemang vara ansvarsfullt. Orsakande av onödiga kostnader kan anses vara att det av gäldenären tas ut kostnader för att göra upp en betalningsplan, om borgenären eller uppdragstagaren gör upp en betalningsplan utan att på basis av tillräckliga uppgifter försäkra sig om att gäldenären sannolikt förmår betala fordran i enlighet med betalningsplanen. (RP 57/2012 rd, s. 30)

Så kan det vanligtvis vara till exempel när gäldenären inte har möjlighet att betala planenliga poster om betalningsförmågan är tillräcklig endast för att betala andra skulder som är i behandling eller utsökning och som borgenären eller uppdragstagaren borde ha varit medveten om. (KO)

Konsumentskyddslagen (se KSL 5 kap. 24 § 3 mom., 8 kap. 25 § 3 mom. och 9 kap. 25 § 4 mom.) föreskriver att betalningen anses ha skett den dag då banken eller posten har godkänt ett betalningsuppdrag som köparen gett på behörigt sätt.

Denna princip om rättidig betalningstid har etablerats i konsumenträtten och har antagits av konsumenterna som regel. Principen uttrycker en modern betalningspraxis där borgenären och gäldenären i praktiken inte möts.

De förfaringssätt och tidsfrister som ska iakttas vid indrivningen ska alltså planeras så att gäldenären under inga omständigheter kan få följande indrivningsbrev för en skuld som gäldenären har betalat senast den utsatta dagen.

Onödiga kostnader är alltså kostnader för indrivningsåtgärder som har vidtagits utan att försäkra sig om huruvida gäldenären har betalat fordringen senast på den utsatta dagen för fakturan eller indrivningsbrevet. Kostnader för sådana indrivningsåtgärder kan inte tas ut av gäldenären.

Ibland betalar gäldenären fordran efter den utsatta dagen på fakturan eller indrivningsbrevet men vid samma tidpunkt som borgenären skickar en betalningspåminnelse eller den uppdragstagare som utför indrivningen skickar ett betalningskrav. Gäldenärens ersättningsskyldighet för indrivningsåtgärderna beror i dessa situationer på om borgenären eller uppdragstagaren har hunnit vidta indrivningsåtgärder som omfattas av gäldenärens kostnadsansvar innan den har fått kännedom om gäldenärens prestation. Borgenären och uppdragstagaren ska ordna sin verksamhet så att de utan dröjsmål får information om och kontrollerar betalningar som gjorts också efter den utsatta dagen.

Tillräcklig betalningstid och behandling och avräkning av betalningar i rätt tid ligger i alla parters intresse. I cykler för indrivning bör även gäldenärens intresse beaktas. På så sätt kan man eventuellt också minska överbetalningar och onödigt utredningsarbete. (KO)

5.2 Maximibelopp för indrivningskostnader

Enligt 10 § i indrivningslagen ska gäldenären ersätta de skäliga kostnader som orsakas borgenären av indrivningen. Utöver skälighetskravet har maximibeloppen för konsumentfordringar fastställts i euro för kostnader som krävs för sedvanliga indrivningsåtgärder. Skäliga indrivningskostnader innebär inte att de schablonmässigt är desamma som de maximibelopp som fastställs i lagen (se ovan i punkt 5 om skäliga kostnader).

De faktiska indrivningskostnaderna får krävas av gäldenären, om indrivningen har förutsatt en exceptionellt stor arbetsinsats och därför medfört andra indrivningskostnader än sådana som anges i lagen eller kostnader som överstiger de belopp som föreskrivs. I sådana fall ska de indrivningskostnader som krävs och grunderna för dem specificeras för gäldenären och denne ska upplysas om att beloppet är större än de maximibelopp som annars ska iakttas. Maximibeloppen får emellertid inte överskridas om indrivningen gäller en direkt utsökningsbar fordran. (indrivningslagen 10 a §).

För att kostnaderna ska få debiteras förutsätts det att de tidsfrister som anges i indrivningslagen har följts. Av gäldenären får det krävas indrivningskostnader endast om det till gäldenären har sänts en faktura eller någon annan förfalloanmälan minst 14 dagar innan fordran förfallit till betalning, och det innan betalningspåminnelsen avsänts har gått minst 14 dagar från det att fordran förfallit till betalning. Eller om fordran enligt avtal ska betalas på en viss dag utan särskild anmälan, får det av gäldenären krävas indrivningskostnader endast om det innan betalningspåminnelsen avsänts har gått minst 14 dagar från förfallodagen (indrivningslagen 10 b § 1 mom.).

För en ny betalningspåminnelse eller ett nytt betalningskrav skickat av en professionell indrivare får indrivningskostnader krävas av gäldenären endast om det har gått minst 14 dagar sedan den föregående påminnelsen eller det föregående kravet avsändes (indrivningslagen 10 b § 2 mom.).

Vid indrivning av en konsumentfordran kan av gäldenären krävas högst följande belopp för indrivningsåtgärderna (indrivningslagen 10 a §).

• en skriftlig eller på annat varaktigt sätt lämnad betalningspåminnelse 5 euro.

För en betalningspåminnelse som framställts på något annat sätt får de faktiska kostnaderna för påminnelsen krävas. Kostnaderna kan tas ut enligt de genomsnittliga faktiska kostnaderna för det slag av påminnelser som använts. (indrivningslagen 10 a § 2 mom.)

För det första betalningskravet av en professionell indrivare får det av gäldenären krävas indrivningskostnader på maximalt:

• 14 € om skuldens kapitalandel är högst 100 € eller skulden är direkt utsökningsbar (till exempel ett offentligt samfunds hälsocentralsavgift)
• 24 € om skuldens kapitalandel är över 100 € och högst 1000 €
• 50 € om skuldens kapitalandel är över 1000 €
  Till fordrans kapital ska inte omkostnader för krediten eller andra kreditkostnader räknas (RP 57/2012 rd, s. 38).

För det andra betalningskravet får det krävas högst hälften av maximibeloppet för kostnaderna i det första betalningskravet.

För betalningskrav får debiteras högst 5 €, om fordran drivs in av en aktör som bedriver indrivningsverksamhet och som hör till samma ekonomiska helhet som borgenären. (se definitionen enligt 2 § 1 mom. 2 och 3 punkten i lagen om registrering av aktörer som bedriver indrivningsverksamhet (411/2018))

Borgenären eller uppdragstagaren kan på gäldenärens begäran debitera högst 5 € för förlängning av betalningstiden för en förfallen skuld, till exempel vid framskjutande av förfallodagen som anges i betalningspåminnelsen, om betalningstiden förlängs med minst 14 dagar.

För en betalningsplan som utarbetats skriftligt eller i elektroniskt format tillsammans med gäldenären och omfattar hela den återstående fordran kan borgenären eller den uppdragstagaren i indrivningskostnader kräva högst:

• 20 € om fordringens kapitalandel är högst 100 € eller betalningsplanen består av högst 4 betalningsrater eller skulden är direkt utsökningsbar.
• 30 € om fordringens kapitalandel är över 100 €, men högst 1 000 € och betalningsplanen består av fler än 4 rater.
• 50 € om skuldens kapitalandel är över 1000 € och betalningsplanen består av fler än 4 betalningsrater.

I de maximikostnader som föreskrivs i lagen har antalet betalningsposter beaktats. På så sätt uppmuntras parterna att förhandla om längre betalningsplaner som är mer realistiska med tanke på gäldenärens betalningsförmåga. Maximikostnaden är avsedd att täcka alla kostnader för åtgärder i anslutning till betalningsplanen, såsom

• granskning av kreditupplysningar
• klargörande av villkoren i betalningsplanen för gäldenären
• fastställande av en skriftlig eller elektronisk betalningsplan för gäldenären
• sändande av amorteringsbrev till gäldenären samt
• uppföljning av genomförandet av planen och redovisning av betalningar till borgenären. (se RP 57/2012 rd, s. 39).

Den maximala kostnaden för betalningsplanen täcker i stor utsträckning arbetsskeden och åtgärder i anslutning till utarbetandet, förvaltningen och övervakningen av planen, så de normala åtgärderna i anslutning till dessa är ingen särskild anledning att ta ut kostnader som överskrider maximibeloppet i 10 a § i indrivningslagen. Kostnader som överskrider maximibeloppet kan således inte tas ut för betalningsplanen på den grunden att betalningsplanen är långvarig och innehåller många betalningsposter. (KO)

Avsikten är att den maximala kostnaden för betalningsplanen ska täcka också normala och mindre omfattande ändringar av planen, såsom förlängning av betalningstiden för enskilda poster eller förlängning av den totala betalningstiden. Om betalningsplanen ändras väsentligt kan åtgärden jämställas med uppgörandet av en ny betalningsplan som kan debiteras separat. (se detaljerad motivering i 10 a § i RP 57/2012 rd, s. 39)

Vid indrivning av en och samma konsumentfordran får indrivningskostnader krävas av gäldenären för högst två betalningskrav och för högst två betalningsplaner. Indrivningskostnader får krävas av gäldenären för fler än två betalningskrav och betalningsplaner endast om det funnits särskild anledning till att flera indrivningsåtgärder vidtagits och indrivningsåtgärderna inte kan anses oproportionerliga med beaktande särskilt av fordrans kapital. I sådana fall ska de indrivningsåtgärder som vidtagits specificeras för gäldenären och denne ska samtidigt upplysas om varför det funnits särskild anledning till indrivningsåtgärderna (indrivningslagen 10 c §).

Med uttrycket ”en och samma fordran” avses fordringar som baserar sig på samma avtal eller annars hänför sig till samma grund. Detta är i allmänhet fallet också när en fordran har förfallit till betalning i flera poster. Om betalningar som grundar sig på samma långvariga avtal, t.ex. hyror som grundar sig på ett hyresavtal, är obetalda för flera månader, är det fråga om ”en och samma” fordran. Ärendet kan dock bedömas på annat sätt om de fordringar som grundar sig på avtalsförhållandet i fråga emellanåt har betalats i sin helhet och indrivning senare inleds på nytt. (se detaljerad motivering i 10 c § i RP 57/2012 rd, s. 40)

Marknadsdomstolen 290/2019: Marknadsdomstolen förbjöd indrivningsbolaget att vid indrivning av fordringar på obetalda varuförsändelser som grundar sig på samma beställningsavtal kräva indrivningskostnader för fler än ett betalningskrav per försändelse och kräva mer än hälften av kostnaderna för det första betalningskravet av en konsument i gäldenärsställning. (MAO:290/2019)

Om skulden är direkt utsökningsbar eller skuldens kapitalandel är under 100 € kan endast en avgiftsbelagd betalningsplan göras (indrivningslagen 10 c §).

En särskild anledning att skicka fler än två betalningskrav kan vara exempelvis att:

• en fordran har förfallit till betalning i flera poster och posterna inte har kunnat sammanföras i samma betalningskrav.
• gäldenären avsiktligt har försvårat indrivningen genom att lämna osann eller vilseledande information.
• flera parter är delaktiga i samma skuld, och att betalningskrav då ska sändas till var och en av dessa.
• gäldenären har försummat att iaktta den uppgjorda betalningsplanen och det är befogat att meddela gäldenären att betalningsplanen inte har iakttagits och att ärendet överlämnas till rättslig indrivning. En förutsättning för detta är att betalningsplanen ursprungligen har varit realistisk i förhållande den information indrivaren har om gäldenärens förväntade betalningsförmåga och totala skuldsituation.
• det är nödvändigt att skicka ett betalningskrav för att värna om borgenärens rättigheter, t.ex. för att avbryta preskriptionen (se RP 57/2012 rd, detaljerade grunder för 10 c § s. 40).

I indrivningskostnadernas maximala belopp ingår även mervärdesskatt i sådana fall där den kan debiteras av en gäldenär i konsumentställning (se RP 21/2004 rd, s. 11  ja  MT 2001/005).

5.3 Gäldenärens totalkostnadsansvar

För frivillig indrivning av en och samma konsumentfordran får det av gäldenären som indrivningskostnader krävas sammanlagt högst följande belopp (indrivningslagen 10 d §):

• 60 €, om fordrans kapital uppgår till högst 100 €
• 120 €, om fordrans kapital överstiger 100 €, men uppgår till högst 1 000 €
• 210 €, om fordrans kapital överstiger 1 000 euro
• 51 €, om det är fråga om en direkt utsökningsbar fordran.

Med indrivning avses i indrivningslagen alla åtgärder som syftar till att förmå gäldenären att frivilligt betala en borgenärs fordran som förfallit till betalning. Åtgärderna kan vara indrivningsåtgärder som borgenären själv utför eller som grundar sig på borgenärens uppdrag (indrivningslagen 1 §, RP 199/1996 rd, s. 10).  Således räknas till gäldenärens totalkostnadsansvar också till exempel kostnader för betalningspåminnelser och eventuella kostnader för att göra upp en betalningsplan.

Maximibeloppen som gäller direkt utsökningsbara fordringar är absoluta. Vad gäller övriga fordringar får av gäldenären krävas de faktiska indrivningskostnaderna till ett belopp som överskrider de nämnda maximibeloppen, om indrivningen har varit exceptionellt svår och indrivningsåtgärderna inte kan anses oproportionerliga med beaktande särskilt av fordrans kapital. I sådana fall ska de indrivningskostnader som krävs och grunderna för dem specificeras för gäldenären och denne ska samtidigt upplysas om varför kostnaderna överskrider det maximibelopp för totalkostnadsansvaret som annars ska iakttas. (indrivningslagen 10 d § 2 mom.)

6. Avräkning av prestationer vid indrivning

6.1 Avräkning av medel som influtit vid indrivning

De medel som influtit vid indrivningen får i första hand räknas av från räntan och först därefter från kapitalet. De medel som influtit vid indrivningen av en konsumentfordran får användas för avräkning av indrivningskostnaderna och räntan på dem först efter det att fordran och räntan på den har betalats. (indrivningslagen 11 a §)

Tillämpningen av bestämmelsen påverkas inte av att fordran förfaller i flera rater. Om t.ex. en försäkringstagare inte har betalat kostnaderna för indrivningen av någon tidigare försäkringspremiepost och senare betalar kapitalet av en ny premiepost när den förfaller till betalning, hänför sig denna betalning inte till indrivningskostnaderna utan till den nya försäkringspremieposten.

Om en fordran förfaller till betalning i flera poster gäller avräkningsordningen endast den del av fordran som har förfallit till betalning vid den tidpunkt då medlen flyter in. Gäldenärens betalning får således räknas av från indrivningskostnaderna trots att en sådan andel av skuldkapitalet är obetald som ännu inte har förfallit till betalning (RP 57/2012 rd, s. 42).

För fordringar som förfaller i flera rater (t.ex. hyra, el, telefon) kan medel användas för avräkning av indrivningskostnaderna först efter att alla poster som redan förfallit och just håller på att förfalla har blivit betalda. Om indrivningskostnader alltså inte har betalats för föregående poster och konsumenten har för avsikt att betala följande post som förfaller till betalning, ska betalningen först riktas till den nya betalningsposten som förfaller och först därefter till indrivningskostnaderna. (KO)

6.2 Överbetalning utförd av konsument

Vid indrivning får det inte användas ett förfarande som strider mot god indrivningssed eller som annars är otillbörligt mot gäldenären (indrivningslagen 4 §). Den som yrkesmässigt bedriver indrivning ska i sin verksamhet också beakta gäldenärens rättigheter (RP 199/1996 rd, s. 12).

Konsumenten kan göra en obefogad prestation eller på annat sätt betala ett större belopp än vad som var meningen.

En överbetalning kan utan gäldenärens samtycke användas för betalning av en skuld, som grundar sig på samma grund, till en borgenär som anvisats som betalningsmottagare, om den nya posten av en fordran som grundar sig på samma grund har förfallit till betalning innan överbetalningen återbetalades. Man kan dock inte bli att vänta på förfallodagen för en ny betalningspost för en fordran som beror på samma grund i det syftet att överbetalningen riktas till den nya öppna betalningsposten först senare när den har förfallit till betalning. (KO)

Ibland har frågan väckts om hur överbetalningar som gäldenären betalat av misstag ska riktas till gäldenärens övriga skulder. Gäldenären har rätt till återbetalning av felaktigt betalda överbetalningar. Överbetalningen ska utan dröjsmål återbetalas till gäldenären.

Om återbetalning inte kan göras utan att gäldenären kontaktas, ska uppdragstagaren utan dröjsmål kontakta gäldenären för återbetalning av prestationen. Om gäldenären också har andra skulder i indrivning kan uppdragstagaren fråga gäldenären vad denne vill göra för överbetalningens del – vill denne att den ska återbetalas eller riktas till andra skulder som är föremål för indrivning. Även i en sådan situation ska gäldenären kontaktas utan dröjsmål. Utgångspunkten är att uppdragstagaren kan låta bli att återbetala gäldenärens överbetalning och använda den till gäldenärens övriga skulder som är under indrivning endast med gäldenärens uttryckliga samtycke. Vid kontakten ska man beakta det kontaktsätt som använts med gäldenären under indrivningen. (KO)

I en situation där en överbetalning inte kan återbetalas och gäldenärens uttryckliga vilja inte kan utredas eller i en situation där kostnaderna för återbetalning skulle bli oskäliga i förhållande till det belopp som ska återbetalas, ska överbetalningen användas i enlighet med gäldenärens intresse till betalning av andra skulder som är föremål för indrivning. (KO)

Borgenären eller den professionella indrivaren ska kostnadsfritt återbetala överbetalningar som gäldenären har gjort, om gäldenärens överbetalning har berott på borgenärens eller den yrkesmässiga indrivarens fel. Företaget kan ta ut skäliga kostnader för återbetalningen, om felet enbart beror på gäldenärens vårdslöshet. (KO)

7.  Övervakning av lagen och tvångsmedel

Konsumentombudsmannen går primärt in för förhandlingslösningar om en näringsidkare eller ett offentligt samfund inte följer bestämmelserna i indrivningslagen. Vid behov tar konsumentombudsmannen till sådana tvångsmedel som ärendet förutsätter eller tar ärendet till marknadsdomstolen för behandling.

En borgenär eller uppdragstagare som förfar på ett sätt som strider mot god indrivningssed, eller en uppdragstagare som inte följer indrivningslagens bestämmelser om skriftligt betalningskrav till gäldenären, kan förbjudas att fortsätta med eller att upprepa detta förfarande eller jämförbara förfaranden. Förbudet kan också vid behov inriktas mot en specifik person i en näringsidkares tjänst. Ett förbud som utfärdas av konsumentombudsmannen, eventuellt för viss tid, ska förstärkas med förordnande om vite, om inte det av särskild anledning är onödigt.

Konsumentombudsmannen kan meddela ett förbud och förena det med vite i ett ärende som inte har avsevärd betydelse för tillämpning av lag eller i övrigt. Konsumentombudsmannens beslut får inte överklagas genom besvär. Den som förbudet gäller får föra beslutet till marknadsdomstolen för behandling inom 30 dagar efter att ha fått del av beslutet. I annat fall står beslutet fast. Vite som ett förbud är förenat med döms ut av marknadsdomstolen. Konsumentombudsmannen kan i brådskande ärenden även meddela ett förbud temporärt (indrivningslagen 14 §, lagen om Konkurrens- och konsumentverket 10 §).

Dessutom kan en påföljdsavgift enligt lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna påföras för brott mot följande författningar (se 15 § och indrivningslagen 17 a §):

• Indrivning av en fordran som preskriberats eller som upphört av någon annan orsak (indrivningslagen 4 § 3 mom.)
• förfarande som strider mot gäldenärens rätt att få uppgifter (indrivningslagen 4 a §)
• fortsatt frivillig indrivning om gäldenären bestrider betalningsskyldigheten på sakliga grunder (indrivningslagen 4 b §)
• fortsatt frivillig indrivning när gäldenären på behörigt sätt begärt att den frivilliga indrivningen avbryts (indrivningslagen 4 c §)
• sändande av ett betalningskrav som strider mot formkraven eller kraven på leveranssätt eller ett för tidigt betalningskrav till gäldenären (indrivningslagen 5 §)
• sändning av ett betalningskrav med felaktigt innehåll till gäldenären (indrivningslagen 5 a §)
• indrivning av fordran i domstol i förtid (indrivningslagen 6 §)
• användning av tratta vid indrivning av konsumentfordran (indrivningslagen 7 § 2 mom.)
• ogrundad överskridning av maximibeloppen för de åtgärdsspecifika indrivningskostnaderna för konsumentfordringar (indrivningslagen 10 a §)
• att skicka avgiftsbelagda indrivningsbrev för ofta (indrivningslagen 10 b §)
• översändande av för många avgiftsbelagda betalningskrav till gäldenären utan grund eller uppgörande av för många avgiftsbelagda betalningsplaner utan grund
• ogrundat överskridande av totalkostnadsansvar per fordran (indrivningslagen 10 d §)
• avräkning av medel till en fordran i strid med ordningen för avräkning (indrivningslagen 11 a §)

Om en registrerad utövare av indrivningsverksamhet dessutom handlar i strid med lag eller god indrivningssed, hör det till Regionförvaltningsverket i Södra Finlands metodurval för dess egen tillsynsverksamhet, från det lindrigaste till det strängaste:

• uppmärksamgörande
• varning
• verksamhetsförbud för viss tid
• strykning av indrivningsbolaget ur registret över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet.

Varningar och strängare påföljder antecknas i registret över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet som förs av Regionförvaltningsverket i Södra Finland.

Om straff för brott mot god indrivningssed, uppsåtligt eller på grund av grov oaktsamhet, bestäms även i strafflagen (indrivningslagen 17 §). Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 4 § 2 mom. 1 punkten (ger osann eller vilseledande information om påföljderna av en underlåten betalning eller om andra omständigheter av betydelse för gäldenären) eller 11 § (har inte hållit klientmedlen separat från egna medel) i indrivningslagen ska dömas till böter för indrivningsförseelse, om inte strängare straff för gärningen bestäms någon annanstans i lag. (se även RP 199/1996 rd, s. 19).

8. Ersättning för felaktigt förfarande och skada

Uppdragstagaren vid indrivningen samt borgenären ansvarar för skada som orsakats av att uppdragstagaren förfarit i strid med denna lag eller annars felaktigt (se indrivningslagen 15 §).

Borgenären ansvarar för både sitt eget och uppdragstagarens felaktiga förfarande, och den skadelidande kan välja av vem ersättning ska krävas. För att ersättningsskyldighet ska uppstå förutsätts inte att felet är avsiktligt eller beror på oaktsamhet. Det räcker att förfarandet har varit felaktigt och orsakat ekonomiska kostnader för objektet för indrivningen.

I typiska fall gäller ersättningen kostnader som gäldenären orsakats för utredning av ett bristfälligt, oklart eller obefogat betalningskrav, t.ex. kostnader för användningen av telefon och anskaffningen av verifikat (RP 57/2012 rd, s. 43).

Uppdragstagaren kan också bli tvungen att betala ersättning för gäldenärens rättegångskostnader i en fordringsrättegång i en situation där uppdragstagaren försummat att ge gäldenären ett betalningskrav. Likaså kan gäldenären tilldömas ersättning om uppdragstagaren dragit fordran inför domstol innan betalningskravet givits och de i betalningskravet givna uppgifterna om betalningsdag och anmärkningsfrist löpt ut. (se RP 199/1996 s. 18)

Inte bara gäldenären utan även andra, t.ex. en person som grundlöst utsatts för indrivning, kan begära ersättning för sin skada.

En borgenär som varit tvungen att betala skadestånd till följd av uppdragstagarens felaktiga förfarande har rätt att av uppdragstagaren få tillbaka den ersättning borgenären har betalat (indrivningslagen 15 § 3 mom.).

Riktlinjerna har utarbetats 2/2014, justerats 10/2023